Fru talman! Jag tänker nu beröra tre av de delom-
råden som det här betänkandet om hälso- och sjuk-
vårdsfrågor behandlar, nämligen finansiering och
organisation, folkhälsoarbetet och personalens kom-
petens och utbildning. Det är områden som vi i Cen-
terpartiet har ägnat alldeles särskilt mycket uppmärk-
samhet i de motioner som nu behandlas i det här be-
tänkandet.
Centerpartiet anser att alla människor skall omfat-
tas av den generella välfärden och att det är allas vårt
gemensamma ansvar att solidariskt och efter bästa
förmåga finansiera den. Detta gäller i allra högsta
grad sjukvården, som har en grundläggande betydelse
för välfärden. Det finns också ett mycket starkt folk-
ligt stöd för att sjukvården skall finansieras genom
skatter och med avgifter.
Erfarenheterna från inte minst USA visar att för-
säkringslösningar ger såväl höga kostnader som dålig
och ojämlikt fördelad sjukvård. Ett systemskifte i
finansieringen, så som Leif Carlson just har beskrivit
det, löser inga av sjukvårdens problem men riskerar
uppenbart att skapa nya. Patientens ställning i vården
skall stärkas, det är jag fullständigt överens med Leif
Carlson om. Och det har också riksdagen beslutat
under förra året. Men det finns betydligt bättre och
enklare sätt att åstadkomma detta på.
Fru talman! Låt mig först och främst slå fast att en
av grundförutsättningarna för ett fortsatt välfärdssam-
hälle med en god hälso- och sjukvård är en god eko-
nomi. Därför har Centerpartiet under två år lagt ned
mycket arbete och tagit ett mycket stort ansvar för att
få ordning på statens finanser. Den nödvändiga sane-
ringen har inneburit svåra ekonomiska påfrestningar
inte bara för den enskilde, utan den har också krävt
stora besparingar hos kommuner och landsting. En del
av det förbättrade statsfinansiella utrymmet måste nu
användas till förstärkning av landstingens och kom-
munernas ekonomi. Tillsammans med regeringen har
vi därför föreslagit ett resurstillskott för 1997 på
4 miljarder och för åren 1998-2000 ytterligare
8 miljarder årligen. Detta anser vi vara absolut nöd-
vändigt för att vi skall klara kvaliteten inom vården
och omsorgen.
Men samtidigt som ekonomin behöver förstärkas
måste förnyelse- och utvecklingsarbetet inom vården
fortsätta. Genom effektivisering inom administratio-
nen, med nya organisationsstrukturer och användning
av informationsteknologin kan kostnader minska så
att resurser kan frigöras till förebyggande insatser och
till kostnadsökningar på grund av en ökad andel äldre.
Med den enskilde människans behov i centrum är det
viktigt att åstadkomma det för både den enskilde och
alla skattebetalare mest effektiva resursutnyttjandet.
Då måste det också handla om samverkan över sek-
torsgränser och andra gränser.
Centerpartiet anser att det behövs en vägledare i
vårdkedjan. Många människor upplever att de slussas
mellan olika vårdgivare utan att någon tar hel-
hetsansvaret.
Den lokala, nära sjukvården är den viktiga. Det är
den lokala vården som skall ha till uppgift att ytterst
säkra att alla får den bästa vård som tänkas kan, oav-
sett var man bor eller vem man är. Den nära vården,
oftast vårdcentralen, skall vara den närmaste omgiv-
ningens medicinska centrum. Den lokala nära nivån i
vården måste enligt vår uppfattning stärkas. Där
måste också vägledaren finnas. Det kan vara distrikts-
läkaren eller någon annan i vårdteamet som i prakti-
ken är vägledare, men distriktsläkaren skall vara yt-
terst ansvarig för att patienten får behandling och
rehabilitering och att det sker på rätt nivå.
Fru talman! Sverige har under en följd av år kun-
nat uppvisa en förbättrad hälsa hos befolkningen.
Men, tyvärr - den utvecklingen har brutits. Återigen
kan man se hur hälsoklyftan växer mellan olika soci-
algrupper, mellan män och kvinnor och bland barn
och ungdomar. Många ofta samverkande faktorer
påverkar människors hälsa: arbetsförhållanden, boen-
de, trafikmiljö, sociala faktorer, tobak, alkohol, dro-
ger, kostvanor m.m. Landstingens och kommunernas
insatser är därför inte tillräckliga, utan en samlad
hälsopolitik kräver insatser från många olika sektorer
i samhället. Vi menar att man också mycket bättre
måste ta till vara de insatser som folkrörelserna och
de ideella organisationerna står för. Deras insatser
måste tas tillvara inte minst då det gäller att bygga
upp individens egen kompetens att förebygga ohälsa
genom bra kost, bra boendemiljö och sund livsstil.
Vården börjar ju trots allt egentligen i hemmet.
Omstruktureringar och sparbeting har skapat en
betydande press på personalen inom sjukvården.
Många vittnar om den negativa stress som vårdan-
ställda ofta upplever. Trots detta har vården klarat att
upprätthålla människors förtroende och tillit, vilket
får tillskrivas den kunniga och kompetenta personal
som bär upp dagens vård. Inom de kommande 10-15
åren går en mycket stor del av denna kompetenta
personal i pension. Detta leder naturligtvis till stora
problem, speciellt två problem. Det ena är akut
peronalbrist. Det andra är att en stor andel personal
med lång erfarenhet och hög kompetens på mycket
kort tid försvinner.
Det utökade ekonomiska utrymme som saneringen
av statsbudgeten banar väg för måste därför också
användas för att stärka vårdpersonalens kompetens
och utvecklingsmöjligheter. Inte minst krävs aktiva
insatser för att stimulera unga att inte bara utbilda sig,
utan att också välja vården som yrke. Centerpartiet
har i sin motion beskrivit den typ av trainee-
utbildning som finns i det privata näringslivet. Vi
menar att den typen också borde kunna användas för
att förebygga den kommande kompetensbristen hos
sjukvårdspersonal.
Fru talman! Jag står självklart bakom reservation 4
under både mom. 3 och 4, och reservationerna 7 och
27, men för tids vinnande yrkar jag bara bifall till
reservation 4 under mom. 3.