Fru talman! Jag vill börja mitt anförande med att
yrka bifall till reservation 13. Självfallet står vi krist-
demokrater bakom alla våra reservationer, men jag
nöjer mig med att yrka bifall till denna för att vinna
tid.
Ingenting kan vara viktigare än att man får den
vård och omsorg som man behöver när man drabbas
av sjukdom eller svaghet. Många är vi som upplevt
hur livet på ett ögonblick förändrats, och hur det har
lett till andra prioriteringar. Också för den friske är
vård och omsorg en väsentlig fråga om trygghet.
Trygghet är att veta att det finns hjälp på nära håll om
man plötsligt skulle drabbas av en olyckshändelse
eller en sjukdom. För närstående är det av avgörande
betydelse att det finns god vård och omsorg och att
såväl den sjuke som de närstående behandlas med
förståelse och respekt. Ett vänligt bemötande kan
aldrig överskattas och är för många en förutsättning
för ett lyckat behandlingsresultat. För oss kristdemo-
krater är vård och omsorg en huvudfråga. Vi har alltid
satt vård och omsorg främst, och vi kommer alltid att
göra det.
Vi vill bygga ett samhälle som i stället för den in-
dividuella kampen för tillvaron betonar ett gemensamt
arbete och ansvarstagande för människovärdet. Alla
människors absoluta lika och unika värde måste alltid
vara vägledande inom vården. Inte minst inom det
medicinsk-etiska området måste den kristna männi-
skosynen vara vägledande för de politiska ställnings-
tagandena. Den friska, starka och lyckliga människan
som ideal och norm riskerar i själva verket att bli ett
hot mot människovärdet. Även den som lever med
kronisk sjukdom eller en svår funktionsnedsättning
har samma värde, samma rätt till livskvalitet, samma
självklara rätt att få allt tänkbart stöd av samhället för
att uppnå detta.
Nu menar vi kristdemokrater att smärtgränsen är
nådd. Det går inte att spara mer inom vården utan att
vårdkvaliteten försämras eller att viktiga vårdformer
raseras. I det direkta omvårdnadsarbetet finns redan i
dag stora brister. Många sjuka känner att vårdpersona-
len är stressad, och många sängliggande patienter får
vänta länge innan vården kommer. För den sjuke är
det påfrestande att vänta på hjälp med t.ex. toalettbe-
sök. Att vara sängliggande betyder ofta att man är helt
utlämnad till vårdpersonalen.
Nyligen fick vi larmrapporter om att människor
dör av undernäring på våra sjukhus. Enligt en kart-
läggning som Socialstyrelsen har gjort dog minst 57
åldringar på svenska sjuk- och ålderdomshem under
1995. Orsaken var förvisso inte att det saknades mat
till patienterna, utan att det saknades tid att hjälpa
dem att få i sig maten. Detta är mer än skrämmande,
och det är särskilt allvarligt eftersom det gäller en
grupp som inte själv har någon möjlighet att hävda sin
rätt. Vårdpersonalen gör sitt bästa, men den hinner
helt enkelt inte med. De är för få. Många anställda
vågar inte protestera. De är rädda om sina jobb.
Vi står framöver inför en ännu större utmaning,
eftersom antalet äldre ökar dramatiskt. Det kommer
att krävas betydligt mer resurser. Senare tids forsk-
ning kring åldrandet visar att 90 % av svenskarna i
framtiden kommer att dö en långsam död på något
ålderdomshem. Det enda som kan göra vården mer
human och minimera risken för undernäring och an-
nan vanvård är mer personal i vårdande uppgifter.
Den socialdemokratiska regeringen har sedan till-
trädet 1994 skurit ned kommunernas och därmed i
synnerhet vårdens resurser med drygt 20 miljarder.
Denna brutala nedskärning har vi kristdemokrater
kritiserat kraftfullt. Vi har i vårt budgetalternativ
avsatt betydligt mer pengar till vården. Det är därför
naturligtvis glädjande att se att socialdemokraterna
tagit intryck, insett att det finns ett stort resursbehov
och avsatt mer pengar till kommuner och landsting.
Vi anser dock att det behövs mer resurser för att sä-
kerställa en god vård för alla. Därför satsar vi drygt
1,2 miljarder mer än regeringen på utgiftsområdet
Hälsovård, sjukvård och social omsorg. Ännu viktiga-
re är att vi skapar utrymme för kommuner och lands-
ting att förbättra vård och omsorg genom de satsning-
ar som redovisas i vår finansplan.
Jag går vidare till det som är direkt föranlett av
våra reservationer till betänkandet. När det gäller
kvalitetssäkring anser vi att ett ackrediteringssystem
bör införas på nationell eller regional nivå. Ett sådant
system innebär att en vårdproducent, privat eller of-
fentlig, måste vara kvalitetsgodkänd för att få verka
för landstingets pengar. Systemet skulle fungera som
en form av konsumentupplysning till patienterna.
Arbetet med ett effektivt kvalitetssäkringssystem för
hälso- och sjukvården måste enligt vår mening inten-
sifieras.
Vi kristdemokrater anser också att det bör tillsät-
tas lokala och regionala samarbetsorgan för att ut-
veckla samarbetsformer som sätter patienten i cent-
rum. Ur flera aspekter är det positivt och utvecklande
att det finns flera olika huvudmän på den s.k. vård-
marknaden. Vi tror att det skapar en bättre vårdkvali-
tet och ger incitament för utveckling. Det borde vara
en självklarhet att de olika aktörerna visar förmåga att
samarbeta kring temat patienten/vårdtagaren i cent-
rum.
Vi anser vidare att närsjukvården skall prioriteras.
De små akutsjukhusen och deras tillgänglighet anser
vi bör värnas.
Slutligen menar vi att det är mycket tveksamt med
uppdelningen i länsdelssjukhus, länssjukhus och regi-
onsjukhus och ifrågasätter den uppdelningen.
När det gäller patientavgifter konstaterar vi krist-
demokrater att det har skett en kostnadsökning för den
enskilde såväl för läkarbesök som för mediciner. Det
kan vid ett enda sjukdomstillfälle sammanlagt bli
mycket höga kostnader. Eftersom många i dag har en
bekymmersam ekonomisk situation anser vi kristde-
mokrater att det bör införas ett kreditsystem, så att
ingen behöver avstå från vård på grund av att man
saknar pengar.
Vidare till frågan om lobotomi. Man skulle kunna
säga att regeringen hittills har tystat ned frågan om
ersättning till personer som utsatts för lobotomi under
1940- och 1950-talen.
Lobotomi tillämpades som behandlingsmetod in-
om psykiatrin för att dämpa ångesttillstånd hos patien-
ter. Det går till så att läkaren skär av nervbanor mel-
lan pannloben och centrala delar av hjärnan. Resulta-
tet är ofta, som vi vet, en personlighetsförändring.
Patienten blir känslomässigt avtrubbad.
Den senaste tidens debatt om tvångssteriliseringar
har tvingat regeringen att agera snabbt i frågan om
ersättning. En utredning skall nu behandla frågan om
ekonomisk upprättelse för personer som tvångssterili-
serats. Nu är frågan om inte människor som med
tvång har utsatts för lobotomi också skulle kunna få
rätt till ersättning. De är många. Författaren Sven
Lindqvist har uppskattat antalet lobotomipatienter till
3 300. Siffran är osäker. Ur ett inspektionsprotokoll
från 1948 kan man utläsa att det enbart detta år utför-
des 112 lobotomeringar under 10 månader. Enbart vid
Sidsjöns sjukhus anges att ca 500 har lobotomerats
under 40- och 50-talet. Men Lindqvists uppskattning
kan hålla ganska väl.
Socialminister Margot Wallström har tidigare gett
besked om att lobotomin utfördes med tidigare gäl-
lande kunskaper. Hon påpekar att ingen ersättning
skall utgå om skadorna inte bevisligen orsakats upp-
såtligen eller genom vårdslöshet. Det är också en linje
som majoriteten i riksdagens socialutskott har följt.
Socialministern har också påpekat att det krävs en
ansökan om skadestånd inom tio år från det att den
skadegörande handlingen utfördes.
Vi kristdemokrater tycker nog att det sättet att re-
sonera är ologiskt. Precis som med de tvångssterilise-
rade har ju de lobotomerade tvingats till en operation
mot sin vilja. De har åtminstone inte förstått vad in-
greppet skulle innebära.
Även om skadeståndsskyldighet inte föreligger
kan regeringen i enskilda fall besluta om ersättning av
nåd, när särskilda omständigheter föreligger. Här tror
vi kristdemokrater att lobotomifallen skulle passa väl
in, eftersom lobotomin faktiskt redan då den infördes
kritiserades och ifrågasattes av sin samtid som ett
människoovärdigt ingrepp.
I Norge är situationen sådan att ungefär 2 500 per-
soner har lobotomerats, och 500 är i livet i dag. År
1996 beslutade man att de som efter andra världskri-
get hade blivit utsatta för detta ingrepp och fortfaran-
de var i livet skulle få en engångsersättning på
100 000 norska kronor. Det är över 400 personer som
nu har fått den här ersättningen.
Vi kristdemokrater menar att Sverige skall agera
på samma sätt. Vi tror att regeringen här bör ta ett
initiativ.
När det gäller abortförebyggande arbete och fos-
terdiagnostik är vi i utskottet överens om att aborter är
ett etiskt dilemma. Vi kristdemokrater, tillsammans
med miljöpartisterna, anser att förändringar i abortta-
len bör kartläggas och analyseras. Vi delar också
bedömningen att det är viktigt att studera hur det
förebyggande arbetet kan bedrivas när kommuner och
landsting tvingas göra neddragningar.
Vi anser att riksdagen bör begära förslag av rege-
ringen i syfte att minska antalet aborter betydligt mer
än vad som har skett.
Det förebyggande arbetet måste, enligt vår me-
ning, präglas av en djup och bred information av
välutbildad personal. Det krävs omfattande sexualun-
dervisning, som beaktar alla sidor i denna svåra pro-
blematik. Alla problem är inte lösta med att flickor
använder p-piller. Det är ytterst angeläget att samhäl-
let gör allt för att nedbringa antalet aborter.
Att genomgå en abort är alltid förenat med stora
problem. För kvinnan är det en medicinsk risk, men
det är också en psykisk påfrestning, som senare i livet
kan ge svåra men.
Vi kristdemokrater menar att mannens roll och
hans ansvarstagande måste betonas mer. Vi har fått en
eller två generationer av män som sviker.
Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen har ett
uppdrag att kartlägga och analysera förändringen i
aborttal och samband med förebyggande insatser. Vi
kristdemokrater efterlyser att detta uppdrag redovisas.
Moderaterna har också väckt en motion om abort-
förebyggande arbete och fosterdiagnostik där man
påpekar att framstegen inom fosterdiagnostiken har
skärpt det etiska dilemma som abortlagen försöker
hantera. Man menar vidare att på det kulturella områ-
det har stora förändringar som påverkar människors
ställningstagande skett under den senaste tjugoårspe-
rioden. Därför menar moderaterna att utskottet skulle
ha tagit ställning för att det behövs en bred uppfölj-
ning av abortlagens tillämpning. Vi delar den upp-
fattningen.
Om det skulle bli votering kommer vi naturligtvis
att i första hand stödja vår egen reservation, men om
den faller stöder vi moderaternas reservation.