Fru talman! Catherine Persson talar om solidarisk
finansiering och skattefinansiering och ser dem som
synonyma begrepp. Det är andra talare som gjort det
också. Jag tror att alla som ägnat sig åt vårddebatter
vet att det inte är på det sättet. Solidarisk finansiering
kan ske på flera olika sätt. Det har inte någon bärighet
att säga så.
Vad gäller påståendet att man i vårt system inte
skulle få solidarisk sjukvård skulle jag vilja påstå att
det är tvärtom. I det system som vi föreslår följer
pengarna patienten. Patienten kan alltså gå till vilken
vårdgivare han vill och få ett ingrepp utfört. Han har
en vårdgaranti.
Det är två saker som utmärker landstingssystemet.
Det ena är att patienten inte har någon valfrihet, den
är beskuren, systemet har en myndighetsstruktur. Det
andra är det som landstingssystemet är rätt bra på,
nämligen kostnadskontroll genom ransonering, dvs.
att skapa köer. Det är landstingssystemet bra på. På
det sättet suboptimerar det systemet resurserna i sam-
hället som skulle gå till vård. Det kan inte vara rimligt
och tanken bakom en bra vård att man, för att spara
8 000-10 000 kr som en starroperation kostar, väntar
56 veckor med att utföra den, när kostnaden för om-
sorg för den som inte ser långt överstiger detta. När
man dessutom opereras så sent kommer man aldrig att
se ordentligt, dvs. att man behöver vård även efteråt.
Det kan knappast sägas vara en solidarisk vård att den
som betalat skatt hela sitt liv för att få vård inte får det
när han behöver det utan möjligen får vård genom
privata besparingar och genom att betala för sin vård
ytterligare en gång.