Fru talman! Jag tror att Catherine Persson blandar
ihop två saker. Den obligatoriska hälsoförsäkringen
har alla del av. Vad jag dessutom talade om var ytter-
ligare finansieringsvägar. Det finns en lösning för att
ytterligare öka patientens valfrihet i öppen vård, näm-
ligen ett medicinskt sparkonto som gör patienten
mycket starkare, han kan själv styra hur han vill an-
vända pengarna. Dessa två kan förenas. Det utmär-
kande för båda är att alla får vård när de behöver det
till skillnad för det system som vi har i dag.
Vad gäller pengar till vården kan vi konstatera att
vi i dag har köer. Vi har ett landstingssystem som
använder bara ungefär 70 % av de pengar man tar ut
till sjukvård. Resten används till annat, och det är
förtjänta saker. Men gäller det att prioritera mellan en
gammal dam som håller på att bli blind och en bio-
konsulent prioriterar jag att åtgärda den gamla da-
mens problem. Där tror jag att det finns rätt mycket
pengar att hämta. Dessutom vet vi från t.ex. HSU att
det finns väldigt mycket pengar som ligger i vården
som landstingssystemet på grund av sin monopolka-
raktär inte förmår aktivera och som gör att vård kostar
långt mer än vad den skulle behöva göra om det var
en verksamhet där det fanns positiva incitament, be-
löningar, effektivitetsincitament såsom det finns i en
vård som producenterna konkurrerar inom och där
patienten kan påverka genom sitt val.