Fru talman! Jag tycker att det är litet beklagligt att
utskottsmajoriteten inte kan argumentera för sin sak
och inte svarar på de faktiskt rätt hovsamma fråge-
ställningarna.
Socialministern har framfört att när man från sta-
tens sida ser på ett handlingssätt som kan ses som ett
övergrepp i ett fall, är man beredd att agera. Men när
vi har en motsvarande situation vad gäller en annan
typ av behandling, är man inte beredd att agera. Det
principiella måste ju ändå diskuteras: Vad är det som
är rätt i det ena fallet, men fel i det andra fallet? Jag
har inte hört någon riktig argumentation i frågan.
Min andra fråga är: Har inte utskottsmajoriteten
tittat närmare på den norska situationen och hur man
har handlat och argumenterat där? Det måste väl ändå
finnas en tanke bakom den norska statens agerande.
Det kanske finns något att ta fasta på där. Jag önskar
att utskottet inför den kommande diskussionen om
detta sätter sig mer in i hur man har agerat i Norge
och försöker se om det inte kan vara rimligt att vi här
i Sverige gör på motsvarande sätt.