Herr talman! Utskottet har här behandlat ett stort
antal motioner som rör vitt skilda aspekter på sjuk-
vården.
Köerna växer. I TV kan vi se hur gamla damer
inte blir opererade inom anständig tid och därigenom
tvingas till onödigt lidande. På andra håll låter man
patienter med grå starr gå till blindhet före operation.
De kan då aldrig återfå full synförmåga. Det är inhu-
mant, och det kostar samhället stora pengar i form av
ett ökat omsorgsbehov. Ändå säger man att det görs
av sparskäl. Det visar att ett vårdsystem byggt på
landsting med vårdmonopol som både finansierar och
producerar vård inte förmår ge människorna den vård
som de borde vara garanterade. Det förmår inte tillva-
rata resurserna i vården. Medborgaren som patient
kommer i kläm. Medborgaren som skattebetalare
kommer i kläm, och personalen saknar såväl riktiga
företrädare som en riktig arbetsmarknad.
När de offentliga finanserna är svaga visar sig
landstingssystemets svagheter ytterligare. Landstingen
är begränsade till geografiska områden med olika
storlek på skattebas och befolkningsförhållanden. De
saknar alltså den nödvändiga helhetssynen när det
gäller statsfinanserna och kan inte bedöma sjukvår-
dens alternativkostnader. Ett minimikrav på ett sjuk-
vårdssystem som är skattefinansierat är därför att det
är nationellt.
Herr talman! För att alla människor skall garante-
ras en god hälso- och sjukvård krävs förändringar.
Det är inte bara vi som har problem, utan även många
andra länder, och olika lösningar kan diskuteras. Vi
anser att en obligatorisk hälsoförsäkring som omfattar
alla oavsett betalningsförmåga är en väg att lösa pro-
blemen inom vården. Med en försäkringsmodell av-
skiljs produktionen av vård från finansiering och
beställning. Med en allmän hälsoförsäkring som in-
kluderar den statliga ersättningen till huvudmännen,
läkemedelsförsäkringen, huvuddelen av landstings-
skatten samt kostnaderna för sjukpenning och förtids-
pension i de delar som relaterar till rehabilitering kan
de offentliga resurserna utnyttjas optimalt, eftersom
avvägningar mellan t.ex. olika former av vård, sjuk-
skrivning och förtidspensionering kan göras i ett mer
sammanhållet perspektiv och i ett sammanhang.
Bara här frigörs stora belopp. Det har försöks-
verksamhet som FINSAM visat. Men för att tillgodo-
göra sig detta långsiktigt behövs det riktiga incitament
i organisationen. Landstingen kan bara beordra fram
samordning, och då ebbar den ut efter hand.
Konkurrensutsättning av producenter kan leda till
ytterligare effektivt resursutnyttjande och därmed
kortare köer och mindre lidande. Patienten får valfri-
het och en reellt stärkt ställning, och personalen får en
riktig arbetsmarknad.
Herr talman! Det är en stor omläggning. Jag vill
inte underskatta svårigheterna vid en övergång. Som
jag har sagt har ingen i världen nyckeln till ett perfekt
sjukvårdssystem. Därför är vi öppna för aktivare
försöksverksamheter där vården utgår från patienten.
Det kan vara lämpligt att man försöker med en modi-
fierad modell av en hälsoförsäkring, t.ex. i Stock-
holms läns landsting som vi har föreslagit i en motion.
En obligatorisk sjukvårdsavgift skulle då ersätta
landstingsskatten men liksom den vara inkomstrelate-
rad samt oberoende av ålder eller risk.
Genom sina tilläggsdirektiv har HSU 2000 varit
förhindrad att utreda alternativa finansierings- och
produktionsformer. Med tanke på de problem som
finns i vården finns det kanske skäl för en större öp-
penhet att utreda alternativa finansieringsvägar.
Ett sätt vore att pröva ett medicinskt sparkonto in-
om den öppna vården. Ett sådant går mycket väl att
kombinera med en allmän hälsoförsäkring. Förslaget
om ett medicinskt sparkonto innebär att alla medbor-
gare avsätter t.ex. 3 % av lönesumman skattefritt till
att bygga upp ett individuellt konto till ett givet tak.
När patienten blir sjuk används pengarna från kontot
till att betala den öppna vården, såväl sjukvårdande
behandling som diagnostik. Jag skall inte trötta kam-
maren med de tekniska detaljerna. Låt mig bara säga
att i verkligheten skulle ett medicinskt sparkonto
fungera som ett högkostnadsskydd. Det stora fördelen
är att patientens ställning i vården stärks och att pati-
enten själv kan styra över kostnaderna.
Herr talman! Att stärka patientens reella ställning
och öka valfriheten är mycket angeläget. Jag har där-
för stor sympati för andra former som kan öka patien-
tens valmöjligheter och inflytande. Det gäller t.ex.
barnhälsovårdspeng och mödravårdspeng enligt Folk-
partiets förslag. Detta bör kunna prövas, och vi behö-
ver pröva alternativ.
Herr talman! Inom det stora sjukvårdsfältet finns
det sjukvård som drar till sig forskare och vårdperso-
nal. Där drivs utbildningen och utvecklingen på. Men
tyvärr finns det risk för att de sjukdomsgrupper som
inte är så glamourösa, de som ger ett långvarigt kro-
niskt lidande och inte är botbara, kommer på undan-
tag. Reumatologiska sjukdomar är t.ex. en sjukdoms-
grupp där det behövs ökad utbildning och fortbildning
för läkare och vårdpersonal.
Det finns naturligtvis många andra grupper som
kan komma på undantag, men jag tror att man särskilt
skall observera att vi av historiska skäl och av okun-
skap om skillnader mellan könen, men inte på grund
av någon medveten särbehandling, har utgått från att
resultat som man funnit vid forskning på män varit
tillämpliga på kvinnor utan justeringarna. Kvinnor
söker sjukvård oftare än män och inte sällan för andra
symtom. Kvinnor beskriver också sina symtom på ett
annat sätt än män, vilket kan leda till att kvinnors
sjukdomar underdiagnosticeras.
Inom den medicinska forskning finns i dag en
ganska liten kunskap om de faktorer som skiljer mäns
och kvinnors hälsa. Därför finns det skäl att arbeta
aktivt för att minska skillnaderna mellan hur män och
kvinnor behandlas och bemöts i vården. De kan t.ex.
ske genom de kvalitetsrevisioner som görs. Där kan
man se över det här förhållande. Det behövs mer
forskning rörande sjukdomars förlopp och behandling
hos män och kvinnor, liksom hur kommunikationerna
fungerar ur ett könsperspektiv och hur de påverkar
behandling och behandlingsresultat.
Herr talman! Låt mig nu gå över till något helt an-
nat. Abortlagen trädde i kraft 1975. Samhället har
sedan dess genomgått en rad förändringar, inte minst
på det medicinska området. Den alltmer utvecklade
prenatalvården i kombination med framsteg inom
fosterdiagnostiken har skärpt det etiska dilemmat som
abortlagen försöker hantera. Även på det kulturella
området har stora förändringar som påverkar männi-
skors ställningstaganden skett under den senaste tju-
goårsperioden.
Alla lagar präglas ju av de förhållanden som rådde
då de kodifierades. Det är därför rimligt att efter ett
antal år ta sig en titt på om de i dag speglar vad vi
ville med lagarna eller om förändringar i kunnande
och samhällsstruktur gör att tillämpningen har börjat
avvika från vad vi tänkt oss. Det behövs en bred upp-
följning av abortlagens tillämpning.
Herr talman! I detta betänkande slänger vi oss från
område till område. Vi har många gånger debatterat
försöksverksamheten med utdelning av rena sprutor
till narkotikamissbrukare i Malmö och Lund. En för-
söksverksamhet kan inte pågå hur länge som helst,
speciellt inte om den går emot den ledande principen
om ett narkotikafritt samhälle. Det kan tas som intäkt
för stöd till den ökade propagandan för en narkotika-
liberal politik. Vi kan se i vår omvärld hur sådana
synsätt gör sig breda. Man kan inte göra en politik
trovärdig som förbjuder narkotika om man samtidigt
ger ut verktygen för dess användning gratis.
De farhågor som uttalas om att ett avbrytande av
projektet skulle leda till ökad kriminalitet är just
samma argument som används av dem som vill för-
svara en legalisering av narkotikaanvändningen. Hur
behjärtansvärd tanken bakom än var, hur mycket
positiva effekter man än kan påvisa i enskildheter, är
principen ändå fel. Det går inte att förena riksdagens
beslut om ett totalförbud mot all icke-medicinsk han-
tering av narkotika med en verksamhet som den i
Malmö och Lund. Riksdagen måste, fru talman, visa
respekt för sin egen principiella politik. Det är därför
hög tid att regeringen nu avbryter försöksverksamhe-
ten.
Fru talman! Till sist: Vi står givetvis bakom alla
våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag
bara bifall till reservation 1 under mom. 1.