Fru talman! Motionsrätt och en vidgad möjlighet
att ställa frågor i fullmäktige kan öka dialogen mellan
väljare och valda. På sikt kanske det också kan öka
intresset för de etablerade kanalerna, i första hand de
politiska partierna.
Fru talman! Jag hade inte kunnat säga det bättre
själv. Men nu är det inte mina ord, utan demokratimi-
nister Britta Lejons. Så lät det för två år sedan då
landets kommunpolitiker fick huka sig för den friska
fläkt som svepte in i kanslihuset. I dag har de inga
problem med att stå upprätt. Snarast är det uppfris-
kande med den lätta bris som i dag råder i demokra-
tifrågorna.
Nu två år efter det att vi har fått en demokratimi-
nister har vi hunnit med både beslut i riksdagen och
en demokratiutredning. Jag och många med mig
tänkte: Nu kommer saker att hända. Och visst hände
det något. Nya utredningar tillsattes, nya direktiv
skrevs och ännu flera kommittéer fick i uppdrag att
diskutera om inte något borde göras. Om antalet ut-
redningar hade varit ett mått på demokratins tillstånd,
skulle folkstyret i Sverige i dag sjuda av vitalitet och
kraft.
Egentligen vet vi alla så väl vad som behöver gö-
ras. Det var inte ens någon större oenighet i Demo-
kratiutredningen kring demokratins tillstånd. Förutom
viss kverulans om folkrörelsenostalgi och presstöd
står även moderaterna i allt väsentligt bakom de för-
slag som läggs fram. Socialdemokraten Bengt Gö-
ransson, som lett utredningen, står bakom den i dess
helhet. För den oinvigde skulle det lätt kunna se ut
som att det nu bara handlade om att verkställa. Men
det gällde, som sagt, bara för den oinvigde.
I betänkandet behandlas, fru talman, framför allt
ett helt knippe förslag från Centerpartiet som till-
sammans är en helhetsbild av hur den lokala demo-
kratin kan stärkas. Grunden för detta måste vara ett
stärkt lokalt självstyre, med starkare kommuner som
gör att makten kommer närmare och ända ut till dem
som berörs. Det är just ett sådant
"lokaldemokratipaket" som demokratiministern utlo-
vade för ett år sedan.
Medan demokratiministern pratade och övervägde
agerade Centerpartiet och tänkte att vi skulle hjälpa
henne på traven för att få fram 10 000 nya förtroen-
devalda i vårt land. Men icke så. När förslagen väl
kommit till riksdagen visade det sig att inte ett enda
av dem föll Socialdemokraterna och Vänsterpartiet på
läppen. Och för Kristdemokraternas del handlar lokal
demokrati inte så mycket om reformer för att stärka
medborgarna utan uppnås bäst genom kommunala
författningssamlingar. Inga kommundelningar men
väl mer av kommunal byråkrati.
Det skulle därför vara intressant, ja, t.o.m. mycket
intressant att veta hur regeringen och Vänsterpartiet
tänkt sig att trolla fram 10 000 nya poster för förtro-
endevalda utan att på en enda punkt förändra det sätt
som arbetet fungerar på.
I dag är det inte brist på engagemang som är pro-
blemet utan brist på tilltro till möjligheten att vinna
gehör genom politiken. Ska vi över huvud taget re-
krytera en enda ung människa till nya uppdrag, till
engagemang i partipolitiken, är det detta som vi
måste hantera. Och då duger det inte att klaga på
oengagerade medborgare och kräva röstplikt. Det är
som att försöka bota en cancersjuk med magnecyl. I
stället måste vi börja med att se om vårt eget hus, att
ställa diagnosen innan vi bestämmer behandlingen.
Grunden i den diagnosen måste, dessvärre, vara att vi
faktiskt får det förtroende och det gehör som vi för-
tjänar. En sådan insikt leder till helt andra lösningar
än de bortförklaringar vi så ofta hör.
Fru talman! Ett betänkande om lokal demokrati
blottar stora ideologiska skillnader. Frågan är hur
man ser på demokratiskt styre - om det i första hand
rör sig om representation eller om aktiva och engage-
rade medborgare som också är med om att ta ansvar
mellan valen. Eller hur man ser på medborgarrollen -
handlar demokrati i första hand om gemensamt age-
rande eller om att vara konsument?
För mig är svaret självklart: Verklig demokrati
förutsätter medborgare, inte kunder; medborgare som
är med om att utforma alternativen i stället för att vart
fjärde år välja en ny elit och däremellan vara passiv.
Det förutsätter ett samhälle där man tror på medbor-
garnas möjligheter att tillsammans ta ansvar och där
man vågar låta människor själva gripa makten över
sin vardag.
Tyvärr verkar detta inte vara lika självklart för
alla, fru talman. Majoritetens inställning till förslagen
andas ett tydligt avståndstagande från allt som kan
"försvaga det representativa demokratiska systemet".
Raskt konstaterar samma majoritet att folkomröst-
ningar kan komma att "i onödan fördröja angelägna
politiska beslut". Det är värt att smaka på de här for-
muleringarna. Hur ska de medborgare som slåss för
möjligheten att få påverka kommunpolitiken, inte
bara vart fjärde år utan också mellan valen, tolka
dem? Det vore nog en lätt överdrift att tolka dem som
en inbjudan till engagemang och fördjupad dialog.
Fru talman! Det är inte utan att man blir både för-
bluffad och en smula besviken när en ny kommitté
för att stärka den kommunala demokratin tillsätts
innan betänkandet från den förra ens har presenterats.
Vad kan rimligen en sådan kommitté göra som inte
har gjorts i Demokratiutredningen? Hade jag varit lite
mer konspiratoriskt lagd skulle jag ha misstänkt att
Demokratiutredningens slutsatser helt enkelt inte
tilltalade regeringen och riksdagens majoritet. Ska det
utredas mer borde det handla om hur vi genomför
förändringar, inte om ifall förändringar behöver gö-
ras.
Bland alla de förslag som finns och som alltså inte
borde utredas utan genomföras vill jag peka på några,
mer för att ange färdriktningen och problemen med
majoritetens ovilja att gå oss till mötes än för att beta
av punkterna.
Det gäller för det första folkomröstningar. Det här
avsnittet är kanske det mest avslöjande i hela betän-
kandet. Majoriteten konstaterar här att folkomröst-
ningar kan bli en möjlighet för minoriteter att fördröja
angelägna beslut. Men om nu besluten är angelägna,
varför får de då inte ta tid? Varför får inte medbor-
garna blandas in? Visst ställer jag upp på att demo-
krati handlar om effektivitet, men det handlar också i
mycket större utsträckning om diskussion, om delta-
gande inför besluten. Demokrati måste få ta tid.
För det andra vill man nu inte gå vidare med di-
rektvalda kommundelsnämnder utan väntar på utred-
ningen. Men vad kan vi lära oss av en sådan utred-
ning? Att det behövs kommunval och större närhet
mellan kommundelsnämnder och medborgare har
Demokratiutredningen redan visat. Här finns möjlig-
heten att skapa den kontakt mellan förtroendevalda
och allmänhet som utskottet uttalar sig om, men till
det konkreta förslaget vill man inte gå.
För det tredje avfärdar majoriteten möjligheten till
medborgarinitiativ i form av en motionsrätt. Men det
handlar ju om att medborgare ska få rätt att få sin sak
prövad. Gäller det sedan tillräckligt många medbor-
gare bör de ha rätt att få saken prövad i fullmäktige.
Är det verkligen så orimligt att en stor mängd med-
borgare ska ha rätt att åtminstone få upp angelägna
frågor på dagordningen?
Fru talman! Jag vill avsluta med att ställa en fråga
till alla dem som i utskottet konsekvent har röstat mot
förslag som skulle stärka delaktigheten och medbor-
garnas möjligheter att utöva inflytande, varje dag och
inte enbart vart fjärde år. Är ni nöjda med hur med-
borgarinflytandet ser ut i Sverige i dag? Om inte, vad
vill ni då förändra? Uppenbarligen vill ni någonting
annat än det som Centerpartiet här har påvisat. Då,
fru talman, är det majoritetens ansvar att redovisa
alternativen. Det är inte mitt ansvar att visa på alter-
nativen när majoriteten så konsekvent har föreslagit
avslag på alla möjligheter att stärka den lokala demo-
kratin.
Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till re-
servationerna 2, 3 och 6. Jag står givetvis bakom alla
mina reservationer i betänkandet, men jag nöjer mig
för tids vinnande med detta.