Herr talman! Det obegränsade ansvaret är per definition obegränsat. Sedan finns det alltid gränser för hur stora tillgångar någon har. Rent teoretiskt skulle man kanske kunna säga att ifall man ägde alla tillgångar i världen skulle ansvaret verkligen vara obegränsat, men jag tror att alla förstår att det är en fiktion. Det finns alltså någon form av begränsning.
Det viktiga är att det handlar om att kärnkraftsindustrin ska ta sitt ansvar för säkerhetsarbetet och, för det fall olyckan skulle vara framme, konsekvenserna av de ersättningsanspråk som kan komma från de skadelidande. Men trots detta finns det ett andrahandsansvar för staten. Som jag sade i mitt anförande har det funnits hela tiden, och det finns nu också. Det ansvaret leder till att skadelidande ska ersättas fullt ut.
Man kan ha olika synpunkter på det, men personligen tycker jag, och säkert många andra också, att det är viktigare att enskilda skadelidande ersätts fullt ut efter en radiologisk olycka än att någon på något vis skulle ersätta på ett sätt som faktiskt inte är möjligt. Återigen: Det egna ansvaret är mycket stort, vilket förtjänar att påpekas.
Låt mig ta upp en sak som nämndes tidigare i debatten. På något vis tycker jag att det är ofattbart att oppositionspartierna inte kan acceptera den förbättring av situationen för de skadelidande som förslaget innebär. Om man inte tycker att det är tillräckligt finns det ändå inte skäl att säga nej. Jag kan inte förstå det.