Herr talman! I civilutskottets betänkande med rubriken
Kärnkraften - ökat skadeståndsansvar
föreslås att riksdagen i enlighet med regeringens proposition ska godkänna 2004 års ändringsprotokoll till Pariskonventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område och dess tilläggskonvention. Konventionerna innehåller grundläggande regler om ansvaret för skador vid radiologiska olyckor.
För att Sverige ska klara de åtaganden som följer av de internationella reglerna föreslås att riksdagen ska anta en ny lag om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor som ska ersätta 1968 års atomansvarighetslag, precis som Egon Frid påpekade här tidigare.
Innan jag säger något mer om den svenska lagstiftningen kan jag påpeka att jag inte tänker ge mig ut i det faktafelsträsk som Jan Lindholm befann sig i. Jag ska i stället föröka belysa hur regelverket är tänkt att fungera, och jag börjar med att nämna Pariskonventionens grundläggande principer.
För det första: Ansvaret för atomskador är strikt, det vill säga oberoende av eget vållande.
För det andra: Ansvaret kanaliseras till anläggningshavaren, vilket innebär att exempelvis huvud- och underleverantörer inte kan bli ersättningsskyldiga för att ha vållat en radiologisk olycka genom fel eller försummelse vid tillverkning av olika komponenter i anläggningen. Detta innebär att något produktansvar inte kan aktualiseras och att anläggningshavaren blir helt och fullt ansvarig gentemot skadelidande.
För det tredje: Ansvaret är som huvudregel begränsat, vilket regeringen och så här långt även majoriteten i civilutskottet har valt att göra avsteg från genom att föreslå att det införs ett obegränsat skadeståndsansvar. Detta har blivit möjligt genom de internationella regler som Sverige nu väntas tillträda.
För det fjärde: Ansvaret ska vara täckt av en försäkring eller garanteras av annan ekonomisk säkerhet.
Ändringarna i Pariskonventionen och tilläggskonventionen innebär i sig en väsentlig höjning av ansvarsbeloppen. En viktig och central del i den nya lagstiftningen är att det införs ett obegränsat ansvar för innehavare av kärntekniska anläggningar, vilket också har berörts vid ett antal tillfällen i näringsutskottets kärnkraftsdebatt tidigare i dag. Ansvaret ska finansieras upp till vissa angivna nivåer, och jag tänker inte beröra dessa nivåer närmare nu eftersom det har nämnts här tidigare.
Men det finns redan inledningsvis skäl att framhålla att det är positivt att lagstiftningen beträffande radiologiska olyckor harmoniseras och att Sverige, förutom Finland och Tyskland, blir en av de konventionsstater som utnyttjar möjligheten att införa ett obegränsat skadeståndsansvar.
Herr talman! Om en ekonomisk säkerhet inte finns eller är otillräcklig ansvarar konventionsstaterna antingen själva eller på vissa nivåer gemensamt för att täcka anläggningshavarens ansvar. Visserligen är frågan om att ställa en ansvarsförsäkring eller annan säkerhet straffsanktionerad, men om det skulle vara så finns det ett sekundärt andrahandsansvar.
Sammantaget innebär ändringarna att den garanterade och för anläggningshavarnas vidkommande finansierade ersättningen i händelse av en radiologisk olycka höjs från 6 miljarder kronor upp till ca 15 miljarder kronor. Lagförslaget innebär också att statens återkravsrätt gentemot anläggningshavarna blir obegränsad.
Finansieringskraven kan jämföras med dem i Tyskland, men man kan också se finansieringskravet på 12 miljarder i Sverige mot bakgrund av att den totala installerade effekten i Tyskland är mer än dubbelt så hög som i Sverige. Det har lett till bedömningen att det inte är motiverat att bestämma ett högre finansierat ansvarsbelopp än 12 miljarder i Sverige.
Dessutom tillåter den tyska aktiebolagsrätten, till skillnad från svensk rätt, ansvarsgenombrott genom en koncern. Det har i Tyskland lett till ett särskilt solidaritetsavtal mellan alla ägarbolag i den tyska kärnkraftsindustrin.
De valda nivåerna när det gäller anläggningshavarnas finansiering av skadeståndsansvaret har föregåtts av en noggrann avvägning mellan risker och kostnader förknippade med en stor olycka och den låga sannolikheten för att en radiologisk olycka med svåra konsekvenser ska inträffa. Man kan anse att nivåerna är väl avvägda.
Ett obegränsat ansvar för anläggningshavaren innebär i och för sig inte nödvändigtvis att skadelidande garanteras full ersättning i händelse av en radiologisk olycka med mycket allvarliga konsekvenser. Möjligheten att få ersättning beror naturligtvis också på bolagets ekonomiska ställning.
Mot bakgrund av att de svenska anläggningshavarna normalt sett har begränsade ekonomiska ramar har regeringen föreslagit att en försäkring som syftar till att ersätta skador på byggnader, anläggningar, system, komponenter och anordningar av betydelse för säkerheten i kärnteknisk verksamhet inte ska få ha någon annan som förmånstagare än den som är tillståndshavare för verksamheten. Därmed kommer de medel som betalas ut genom försäkringen att gå till anläggningshavaren och inte till exempel till anläggningshavarens moderbolag.
Detta innebär att ersättningsmedlen från försäkringen kan användas för att ersätta skadelidande i ett sammanhang med obegränsat ansvar för anläggningshavaren. Enligt de uppgifter som tidigare har lämnats till Strålskyddsutredningen har egendomsförsäkringarna legat i spannet mellan 15 och 20 miljarder kronor.
Den viktigaste fördelen med det obegränsade skadeståndsansvaret är att de skadelidandes anspråk på skydd inte tillgodoses enbart genom den garanterade nivån på ansvarsförsäkringen eller motsvarande säkerhet utan även genom möjligheten att få ersättning från anläggningshavarens tillgångar i övrigt, till skillnad från vad Jan Lindholm påstod här tidigare.
En egendomsförsäkring som anläggningshavaren tecknar för att kunna ersätta skador på reaktoranläggningen får just därför, precis som jag sade, inte ha någon annan förmånstagare. På det viset omöjliggörs också att försäkringsersättningen betalas ut till något annat bolag eller på annat sätt undandras de skadelidande.
De föreslagna bestämmelserna innebär att anläggningshavarna faktiskt i hög grad kommer att svara för de verkliga kostnader som en olycka kan orsaka. Av propositionen framgår just detta att kapitaliseringen inte är så hög. Den här regeln syftar till att motverka detta.
Jag kan också nämna att i atomansvarighetslagen finns ett lagrum, och det berördes tidigare under debatten, där det föreskrivs att ersättning av statsmedel bereds enligt grunder som fastställs i särskild lag om den sammanlagda ersättningen enligt atomansvarighetslagen inte räcker till full ersättning för skadan.
I den proposition som vi behandlar nu föreslås ingen motsvarighet till denna bestämmelse. Regeringen hänvisar till att Lagrådet har ifrågasatt om den motsvarande bestämmelse som fanns i lagrådsremissen var nödvändig och vilken funktion den var avsedd att fylla. Vidare påpekar regeringen att riksdagen, precis som Lagrådet har framhållit, även utan en sådan bestämmelse kan besluta att ytterligare ersättning av statsmedel ska kunna beredas till skadelidande om det vid en händelse av katastrofkaraktär skulle visa sig att den ersättning som ska betalas ut enligt den nya lagen inte är tillräcklig för att fullt ut ersätta de skadelidande. Detta blir då den yttersta garantin för att de skadelidande ersätts fullt ut.
Slutligen när det gäller frågan om ansvarsgenombrott i koncernförhållande kan man säga att frågan egentligen är om detta är möjligt enligt svensk aktiebolagsrätt. När man talar om ansvarsgenombrott i ett aktiebolag menar man normalt att styrelsen på någon ansvarsgrund görs ansvarig för bolagets förpliktelser. Sådana förpliktelser är av naturliga skäl ofta skulder. I detta sammanhang handlar dock frågan inte om styrelsernas ansvar utan om ett mycket mer långtgående ansvarsgenombrott som i så fall skulle handla om aktieägarnas ansvar. Detta skulle naturligtvis vara ett avsteg från den grundläggande aktiebolagsrättsliga principen att aktieägarna inte är personligen ansvariga för bolagets skulder.
Varken atomansvarighetslagen eller den nya föreslagna lagen innehåller någon bestämmelse om ansvarsgenombrott. Detta har också prövats av Strålsäkerhetsutredningen som också har hänvisat till ett antal tidigare utredningar där man har kommit fram till att det inte är aktuellt att införa någon sådan bestämmelse om aktiebolagsrättsligt ansvarsgenombrott för att säkerställa anläggningshavarens ekonomiskt obegränsade ansvar.
Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i civilutskottets betänkande, vilket innebär avslag på reservationerna.
(Applåder)