Herr talman! Man brukar i olika sammanhang säga att sanningen bor i betraktarens öga. Ordleken handlar kanske om juridik, om regler eller till och med om rättsregler. Om det ska kallas för ordlek får väl andra avgöra, men det är också så att olika saker definieras i den här lagstiftningen, och på det viset beskrivs det vad de olika begreppen innebär.
När det gäller de frågor som Jan Lindholm har varit inne på nu ser jag inte att det finns några tveksamheter. Jag kan inte se att det är någon ordlek, utan det beror precis på vad man ser när man läser texten.
Vad vi ska komma ihåg är att både ställandet av säkerhet om det skulle vara aktuellt, men i första hand att teckna finansieringsansvaret genom en ansvarsförsäkring, är straffsanktionerat med böter eller fängelse upp till sex månader. Det behöver dock inte innebära att det faktiskt är så att det ställs säkerheter. Det är också på det viset att Finansinspektionen kontrollerar - det införs en särskilt bestämmelse om det - om man kan godta en ansvarsförsäkring.
Jag tycker inte att det viktigaste i en sådan här situation är att någon viss anläggningshavare ska ersätta de skadelidande, utan det viktiga är att de skadelidande faktiskt ersätts fullt ut. Såtillvida är den här lagstiftningen inte någon skillnad mot vad som har gällt tidigare enligt atomansvarighetslagen.
Den stora skillnaden är att ett större ansvar läggs på anläggningshavarna. Det är otvetydigt på det viset, därför att det är en väsentlig höjning av ansvarsbeloppen. Också det här förmånstagarförordnandet som gäller egendomsförsäkringen gör att det beloppet inte kan dras undan och att det faller under det obegränsade ansvaret.