Fru talman! Skadeståndsansvar handlar alltså om olyckor. Det är en väldigt central fråga för vår industri att vi har en trygg energiförsörjning om vi ska kunna ha ett välstånd i vårt samhälle.
Jag tror att alla politiker här i kammaren och i landet är väldigt måna om att vi har en bred förankring för energipolitiken i riksdagen. Det var därför väldigt många som blev förvånade när alliansregeringen bröt upp den blocköverskridande energiöverenskommelsen som Socialdemokraterna och Centerpartiet haft i årtionden ända sedan 1991. Det var ett system att hålla långsiktighet i politiken.
Om det nu är så att högerpartierna har gjort den bedömningen att det finns ett brett folkligt stöd för att förändra energipolitiken finns det ändå två frågor som jag tycker förvånar och som jag skulle vilja ha svar på av majoritetsföreträdarna här i dag.
Om man nu ville ändra energipolitiken, varför bjöd man inte in de övriga partierna?
(ANDRE VICE TALMANNEN: Nu måste jag faktiskt varna. Om inte Jan Lindholm kommer fram till vad betänkandet handlar om blir vi tvungna att bryta. Det handlar alltså om skadeståndsansvar.)
Fru talman! Skadeståndsansvar handlar om en situation när det inträffar en olycka. Skadeståndsansvar handlar om att det uppstår ett problem där frågan om ersättning för dem som drabbas av en olycka är aktuell. Därför är energipolitiken en central bakgrund till frågan om skadestånd.
Civilutskottets betänkande 29 handlar om den nya energipolitik som regeringen tänker genomföra.
(ANDRE VICE TALMANNEN: Det är skadeståndsansvaret det handlar om.)
Ja, precis. Skadeståndsansvaret är en central del i den nya energipolitiken. Jag tycker att det är lite märkligt att inte frågan om skadeståndsansvar har fått samma mediala intresse som tillståndsfrågan, som har behandlats tidigare här i dag. Om det är någonting som verkligen handlar om subventioner är det just skadeståndsfrågan.
Betänkande nr 29 handlar väldigt konkret om vem som ska betala när en olycka är framme. Att en olycka lätt kan hända har vi sett exempel på för några dagar sedan när ett antal aktivister från Greenpeace tog sig in på Forsmarks inhägnade område med hjälp av en stegbil. Det kunde ha varit någon annan som gjorde det än Greenpeace i en fredlig aktion. Det kunde ha varit i andra avsikter. Då hade vi haft en skadeståndssituation.
Jag besökte Forsmark för precis en vecka sedan och påpekade då för säkerhetspersonalen det orimliga i att det kan vara tillåtet för en privatperson, vem som helst, att köra fram ett tungt fordon ca 100 meter från reaktorn. Det är inte acceptabelt med tanke på riskerna.
Eftersom regeringen i det här betänkandet har valt att leka med orden tycker jag att det förtjänar att uppmärksammas. Man använder sig av formuleringen "obegränsat ansvar". Det är en nyckelformulering som man har valt att hänga upp hela resonemanget på. Genom att tala om det obegränsade ansvaret tror man att man ska kunna dupera medborgarna.
Till och med i betänkandetexten - alltså inte i propositionen, utan i betänkandetexten - avstyrker man motionsförslag från borgerliga ledamöter om att kärnkraftsbolagens ansvar skulle omfatta alla de negativa hälsoeffekter som kan uppstå och att ett fullt ansvar ska gälla för alla skador på miljön.
Man hänvisar i texten till att ett obegränsat ansvar råder. Vad är då ett obegränsat ansvar i praktiken? Där kommer vi nu, fru talman, fram till propositionen. Det är nämligen vad betänkandet handlar om. Det handlar om att fastställa vad ett obegränsat ansvar är.
Regeringen har valt att fastställa det obegränsade ansvaret till ett maximalt belopp om 12 miljarder svenska kronor. Det är vad jag kallar att leka med ord. Det ekonomiska ansvaret vid en radioaktiv olycka höjs alltså från dagens 3 miljarder till 12 miljarder.
Beloppet 3 miljarder betraktades inte som ett obegränsat belopp när det fastställdes 1968. Men i dag ska alltså 12 miljarder som ett obegränsat belopp. Det är lite fascinerande med tanke på värdeutvecklingen.
Genom att använda formuleringen "obegränsat ansvar" kan man fortsätta att hävda att ny kärnkraft inte ska subventioneras. Men är det verkligen sant att det inte är en subvention att sätta ersättningstaket vid en olycka så här lågt?
Det kan hända att några av er protesterar och tycker att 12 miljarder ändå är väldigt mycket pengar. Då kan jag berätta för er att enbart den nya inneslutningen som man håller på att projektera för att ersätta sarkofagen i Tjernobyl i de grova kalkyler som är gjorda är beräknad att kosta minst 100 miljarder. Enbart där räcker inte 12 miljarder särskilt långt.
Frågan om skadeståndsansvar har nu aktualiserats i en annan olycka som jag tycker att man kan jämföra med. Jag tänker på BP:s oljeborrplattform som exploderade i Mexikanska golfen. Trots att BP är ett av de rikaste företagen i världen diskuteras nu om denna olycka kanske innebär att bolaget går i konkurs. Miljarderna rullar rätt fort när det väl sätter fart med sådana saker.
Många i USA tycker att Obama och hans administration har reagerat väldigt långsamt och att han har gått alldeles för försiktigt fram mot BP. Det är i förhållande till vad vår regering nu föreslår rena tornadon. Jag antar att de skulle gapskratta i USA om de såg vad vi håller på med här. Det är en liten spargris med ynkliga 12 miljarder när man vet att olyckor vid kärnkraftverk kostar hundratals miljarder.
Fru talman! Min ambition med det här anförandet, vilket jag börjar förstå att jag inte får tillåtelse att ägna mig åt, var att jag skulle försöka få ledamöterna att få lite kunskap om och en lite bättre bild av vilka kostnader en olycka handlar om. Det är ju när det inträffar en olycka som lagstiftningen ska tillämpas.
Fru talman! Självklart hoppas vi alla att det inte ska inträffa en härdsmälta. Ingen skulle vilja se en allvarlig olycka i ett kärnkraftverk vare sig här eller någon annanstans i världen. Men det har redan hänt ett antal gånger. Åtminstone känner vi till två gånger i USA och en gång i Sovjetunionen. Vi vet med ganska stor säkerhet att det har inträffat ytterligare två gånger i Sovjetunionen fastän vi inte har korrekt information om det.
Man måste konstatera att sannolikheten att en skadeståndssituation kan inträffa vid en sådan olycka inte är noll.
Jag förstår att jag måste hoppa över en del delar av mitt anförande eftersom fru talmannen inte kommer att tillåta mig att berätta om vad en olycka innebär. Jag hoppar vidare i min text.
Jag nöjer mig med att säga att vi från Miljöpartiet sida och från den rödgröna sidan fört fram ett förslag om att vi i Sverige borde tillämpa en lagstiftning för de grupper av företag det handlar om som driver kärnteknisk verksamhet i vårt land. Det är ungefär en lagstiftning motsvarande den som i dag finns i Finland och Tyskland.
I den lagstiftningen använder man sig av någonting som kallas för ansvarsgenombrott. Vi menar att dessa företag, Oskarshamnsgruppen, Ringhalsgruppen och Forsmarksgruppen, i huvudsak har tillgångar i sina verksamheter. Det är tillgångar som vid ett olyckstillfälle självfallet blir värdelösa. Regeringen föreslog att man ska ha någon form av säkerhet som måste finnas fri från anläggningarna för att de ska ha något värde efter en olycka.
Vi menar att ägarna slipper alldeles för billigt undan eftersom de kan ta ut resultatet ur verksamheten utan att riskera något annat än de 12 miljarder som de måste säkerställa. Därför vill vi ha ett ansvarsgenombrott som gör att ägarna, Fortum, Vattenfall, Eon och även de kommuner som äger små delar i reaktorerna, är medvetna om detta och får en korrekt ekonomisk kunskap om vad det är de faktiskt riskerar.
En sak i propositionen som vi tycker är särskilt problematisk är att regeringen i propositionen begär att riksdagen ska ge regeringen möjlighet att ägna sig åt en återförsäkringsverksamhet. Där tycker vi att ni föreslår ett brott mot era egna regler. Ni har ju sagt att ny kärnkraft i vårt land inte ska få byggas med subventioner. Men om man tittar på hur begreppet subvention definieras, till exempel hur WTO, EU med flera definierar det, ser man att det stämmer väl överens med den typ av verksamhet som återförsäkringsverksamhet innebär. Det skulle av dem klassas som en subvention.
Jag tycker att ni är väldigt splittrade och otydliga i ert budskap. Ni vill skapa förutsättningar för den som så önskar att bygga nya reaktorer på de ställen där vi har reaktorer i dag utan subventioner samtidigt som ni i betänkandet föreslår en självklar och tydlig subvention. Värdet av den är naturligtvis svårt att beskriva.
Jag hade velat få tillstånd av talmannen att hålla en längre föreläsning för att försöka få er att förstå vilka värden det handlar om. Jag tycker att det skulle vara intressant för er att förstå mer grundligt att 12 miljarder är en mycket liten summa. Det har nämnts av Johan Löfstrand att tio gånger detta är 1 200 miljarder. Det är en kostnad för Tjernobyl. Man ska komma ihåg att det handlar fortfarande om en kostnad som förutsätter att samhället går in och tar personalkostnaderna för räddningspersonal och för städningspersonal, alltså de 100 000 ur militär personal som man tog in för att göra de arbeten där man inte kan använda civil personal. Den kostnaden ligger utanför detta. Jag skulle kunna beskriva för er hur detta fortfarande kostar samhället i Ukraina oerhört stora pengar varje dag. Därför representerar även belopp på över 1 000 miljarder bara delar av de kostnader det handlar om.
Jag tycker därför att ni är naiva när ni känner er nöjda med ett förslag där man har så oerhört låga belopp. Det finns ingen som helst relevans mellan beloppet på 12 miljarder och den verksamhet det handlar om. Om detta hade varit en privat verksamhet där någon privat skulle ge en garanti skulle man aldrig någonsin ta en sådan risk. Riskpremierna brukar vara kopplade till vad den eventuella olyckan kan tänkas kosta.
Jag yrkar bifall till reservationerna och avslag på förslaget i betänkandet.