Fru talman! Visst är det underbara dagar när solen strålar och våren närmar sig och när vi har fått ett tiotal folk i Östeuropa, som efter folkomröstningar och fria val har valt sin väg framåt, att styra sin framtid. Kan man som demokrat annat än applådera och vara glad över sådana beslut? Jag tycker att det är fantastiskt roligt.
Den gröna vision som vi nu, liksom annars, försöker sprida kring internationella frågor gäller just frågor om öppenhet, frihet, rörlighet och öppnare gränser och, när det gäller EU, frågor om att avveckla hinder gentemot de fattiga länderna. I dag har vi tyvärr väldigt många saker som vi behöver avveckla just när det gäller hinder gentemot fattigare länder. Vi behöver förändra, utveckla och öppna, och vi behöver riva ned murar för att få en bättre värld. Framför allt handlar det naturligtvis om människor, om att ge människor möjligheter att arbeta där de vill, att flytta på sig, att röra på sig, att studera och att utvecklas.
Därför är jag också fantastiskt glad över att Sveriges riksdag, vårt parlament, efter många om och men och mycket tvekan, ångest och förskräckelse inför framtiden ändå lyckades ta sig samman och fatta ett beslut som innebar att vi inte skulle sätta upp nya hinder, nya regler, nya problem och nya gränser mot de människor från Öst- och Centraleuropa som nu har fått möjligheten att delta och röra sig friare. Det var inte tack vare Socialdemokraterna, tyvärr. Där var det väl snarare förskräckelsen som dominerade, som Kenneth Forslund var inne på.
Jag tycker att den debatten till slut ändå blev ganska hygglig. Den oro som jag tycker att man på ett sätt också måste förstå över att det kanske kommer en massa människor till vårt land och kan ta jobb och sådana saker behöver man diskutera och möta. Den finns hos många människor. Men jag tycker att vi måste vara bättre och tuffare när det gäller att möta den och tala om att det faktiskt blir ett bättre land som vi bor i om vi blir fler och om vi får en ökad rörlighet, om unga människor som vill ta jobb i Sverige kommer hit med kraft, idéer och engagemang. Det har aldrig skadat Sverige att det kommer människor hit som vill arbeta. Jag tycker att det är lite synd att inte alla partier kunde ena sig om detta som en grundsyn i de här frågorna, men jag tror att det kommer.
De stora orosmolnen kommer att visa sig vara felaktiga, och vi kommer att kunna se en utveckling som är positiv. Jag tror tyvärr att det finns mer att oroa sig för i de länder i Östeuropa där det redan finns en oro för att deras välutbildade människor flyttar därifrån och att utvecklingen därför blir sämre i de länderna. Men jag tror att även de vinner i längden på att vi får en ökad rörlighet och att svenska företag flyttar till länder i Östeuropa, driver produktion och har ett ökat utbyte samtidigt som en del av människorna flyttar hit och vi får tätare kontakter i framtiden.
Men det är klart att den viktigaste dagen, det viktigaste året och den största händelsen i utvecklingskedjan inte är den dag då de här länderna väljer att kliva in i den europeiska unionen. Det var i stället 1989, när Sovjetunionen föll. Det var det som Urban Ahlin pratade om tidigare och som gjorde att människor kunde börja röra sig som fåglar över Östersjön igen på ett helt annat sätt än tidigare. Det har stegvis lett fram till ökade möjligheter och en ekonomisk utveckling i Östeuropa som är fantastiskt positiv och som vi har all anledning att se som ett stort bidrag för oss i framtiden också.
Jag var nyligen i Lettland och hälsade på den nya premiärministern där, som är världens första gröna premiärminister. Det var jätteroligt, måste jag säga. Det var en fantastisk sak att se hur ett litet parti kunde få uppgiften att ta hand om regeringssamarbete och utveckla och genomföra den stora förändring som det är att gå in i EU. De gjorde det med stort allvar och ett fantastiskt gediget arbete som många människor var inblandade i. Vi får bara önska dem lycka till i fortsättningen.
Det som jag kanske tycker är en av de mest positiva och trevliga erfarenheterna just från länderna i Östeuropa är deras attityd gentemot den europeiska unionen. De bugar och bockar inte lika mycket som den svenska regeringen och administrationen gjorde när vi kom in. Det finns en frejdigare och mer självständig hållning. Jag tänker till exempel på Tjeckien, där man i dag är öppet kritisk mot statsbygget och säger: Visst - det är klart att vi ska samarbeta, men vi vill inte bygga upp några nya supermakter att lyda under. Vi vill vara ett självständigt folk och fortsätta att styra vår framtid. Jag tror att man mår väldigt bra av att se den attityden inom Brysseladministrationen likväl som i Sveriges riksdag.
Nu pratar vi också om den europeiska konstitutionen - den nya grundlagen som tycks vara på väg. Den havererade ju strax före jul, men nu ska man ta nya krafttag och försöka få till det här. Man kan nog vara lite mer oroad över tendenserna när det gäller detta. Då gäller inte talet om att det är i folkomröstningar och demokratiska val här hemma i Sverige som man ska genomföra den stora förändringen, som det är i många andra länder.
Men i Sverige ser vi ett räddhågset parlament. Vi har en riksdag bestående av en stor majoritet - än så länge i alla fall - som inte vågar därför att man känner den stora avgrunden mellan de egna partierna, det egna parlamentet, och folket. Säg mig: Finns det något som är mer beklagansvärt och sorgligt än ett parlament som inte vågar lyssna på sitt eget folk? Vilken fast grund står detta parlament på? Det är någonting som jag tycker att ni måste betänka allvarligt. Hur länge håller det att ha inställningen att vi ska undanhålla svenska folket möjligheterna att påverka och styra utvecklingen inom centrala frågor om Europeiska unionen? Det håller inte i längden.
Det är ännu mer tragiskt att se och höra den bitterhet som Carl B Hamilton visar upp i talarstolen i dag över hur eländigt det svenska folket är och vilka vämjeliga åsikter och värderingar som härskar i det. Jag vill ge dig ett råd, Carl B Hamilton. Försök att förstå hur man tänker. Försök att påverka på ett sätt så att du inte skapar en avgrund mellan dig, Folkpartiet och den majoritet av svenska folket som ser problem i att steg för steg bygga en gemensam stat i Europa. Det finns problem med det. Demokratiska, grundläggande, sunda och kritiska röster runtom i Sverige ser stora problem med det här bygget.
Det är klart att man kan tycka att detta är det bästa som har hänt i Europa och att det är den enda lösningen och den enda vägen framåt. Men det är ingen bra argumentation att tala om för svenska folket att det är ett bittert folk i norra Europa som inte fattar sitt eget bästa.
Jag hoppas att Sveriges parlament kommer till sina sunda vätskor, till slut får insikt och inser att man är ett parlament beroende av svenska folkets åsikter och liksom Tony Blair och britterna bestämmer sig för att detta är en fråga som man måste vända sig med till människorna, medborgarna, för att avgöra. Vi antar inte en ny konstitution i Europa genom att sitta vid sidan av, på åskådarbänken, och titta på när de andra bestämmer sig. Svenska folket ska inte undanhållas den möjligheten att påverka. Jag tycker att det vore tragiskt.
När vi nu kommer till slutet på den här lilla visan ska jag tala om att vi har ett par reservationer. Vi vill att vi tar upp reservation 4 och 6 i omröstningarna och röstar om dem. Jag yrkar därför bifall till dem.