Herr talman! Jag tänker tala om historien och om svensk EU-politik. Jag ska sedan gå över till framtiden och dess förändringskrav och till frågan om folkomröstning om EU-fördraget och till den nygamla frågan om en friare tjänstehandel i Europeiska unionen.
Herr talman! "Fruktan, nöden och skammen." Det var de ursprungliga drivkrafterna för att bilda dagens europeiska union. "Krigen och Förintelsen skapade fruktan och nöd. Diktaturer, inbördeskrig och samarbete med ockupationsmakter skapade skammen". Så skriver Gunnar Hägglöf, bror till den av talmannen tidigare nämnde Ingemar Hägglöf och också han en ledande svensk diplomat, citerad av Svenska Dagbladets legendariske EU-korrespondent Rolf Gustavsson.
"Fruktan, nöden och skammen." Det är viktigt att aldrig glömma detta förfärliga arv som Europa bär på och vars tyngd EU-samarbetet har hjälpt till att lyfta av. Det var dock inte Sveriges förtjänst att Europa befriades från nazismen och att demokratin segrade. Det var heller inte Sveriges förtjänst att kommunismens diktaturer föll och demokratin segrade i Östeuropa. Det är heller inte Sveriges förtjänst att Europa genom EU-samarbetet lyckats skapa, behålla och utvidga freden i vår världsdel.
Vi har som nation inte gjort några uppoffringar för fred och välstånd i Europa vare sig på slagfältet eller i det formativa arbetet vid den tidiga efterkrigstidens förhandlingsbord. Vi kom sent. Vi har fått oss allt serverat som på silverfat, men trots detta är vi likväl det mest EU-skeptiska land som Europa känner.
Svenskarna är Europas mest otacksamma och historielösa folk. Som nation koketterar vi med vår EU-skepsis. "EU är inte bra, men det vi har", sade statsministern häromdagen på första maj samtidigt som jublet och ballongerna steg mot skyn i Riga och på andra håll och EU utvidgades med tio nya länder.
"EU är inte bra". Just på första maj 2004 var Göran Persson säkert Europas mest otacksamme och självöverskattande statsminister. När andra i Europa rörda av historiens täthet sjöng Beethovens
Ode till glädjen
klagade Sveriges statsminister på Europeiska unionen som något som katten släpat in i folkhemmet.
Och sådan är ju socialdemokratins Europasyn: EU är något som katten har släpat in i folkhemmet.
Svenska socialdemokrater har minst av alla Europas folk förtjänat EU. Sverige har, däremot, kanske mest av alla Europas folk tjänat på EU.
1900-talets Sverige, dominerat av den socialdemokratiska arbetarrörelsen, är utifrån sett en nation av krämare och militära svikare med ett neutralitetspolitiskt hycklande som kännetecken i sin utrikespolitik. Detta är Sveriges relation till Europa och EU i ett nötskal - tyvärr, herr talman.
Och skulden för detta eländiga tillstånd ligger hos det parti, Socialdemokraterna, som dominerade svensk politik under 1900-talet. Det är ett parti som totalt har misslyckats med att forma en svensk Europapolitik, och ännu mindre har man lyckats forma en solidarisk Europapolitik för Sverige. Inte heller har Socialdemokraterna ännu 15 år efter Berlinmurens fall förmått forma en svensk säkerhetspolitik som har frigjort sig från järnridåns logik.
Motvilligt har Socialdemokraterna låtit sig släpas från position till position i EU-politiken, alltsedan Tage Erlanders avvisande Metalltal på 1960-talet. Glöden och engagemanget för frihet, demokrati, fred och samarbete på denna vår kära gamla komplicerade kontinent saknas. Därför, herr talman, duger inte socialdemokrater till att företräda Sverige i Europa och i Europaparlamentet.
Herr talman! Framtiden i det utvidgade EU, den uppgift som EU-länderna och vi riksdagsledamöter står inför, är skrämmande i så måtto att vi faktiskt måste lyckas. Vi måste se till att det utvidgade EU kan fungera effektivt och demokratiskt, trots att det är betydligt fler länder i EU och att de är mera olika varandra än någonsin förr.
De tio nya medlemsländerna har under ett drygt decennium varit djupt involverade i en stark omvandling, genomgripande reformer, demokratisk uppbyggnad av sina samhällen och kontinuerliga sociala omvälvningar. De är vana vid detta. Förändring och anpassning har på sätt och vis blivit deras vardagsmat och deras komparativa fördel. De ser möjligheter i förändringar på ett helt annat sätt än man gör i Västeuropa. I vår del av Europa, något trött och sliten, ser vi hot i förändringarna. Ord som reformer och verklighetsanpassning är som ett rött skynke för många väljare i Västeuropa.
I de gamla EU-länderna är det egentligen först nu som man verkligen börjar inse att det även här varje år under många år kommer att krävas vissa förändringar på grund av EU:s östutvidgning. Vi hade diskussionen om övergångsreglerna i förra veckan som var ett väldigt tydligt exempel på detta. Importkonkurrensen - för att ta en annan sak - blir hårdare, men samtidigt blir exportmöjligheterna större och våra handelspartner i Europeiska unionen, den större unionen, successivt allt rikare.
EU måste förändras för att kunna fungera effektivt och demokratiskt med 25 medlemmar, herr talman. Det är också syftet med den nya EU-grundlagen: ökad demokrati och ökad effektivitet i EU.
"EU:s stora språng kräver ny grundlag" var en rubrik i tidningen häromdagen. Så är det ju. De som är emot den nya grundlagen blir i praktiken också emot konsekvenskraven när det gäller östutvidgningen. Om du tycker att det är bra med tio nya medlemsländer i EU bjuder logiken att du bör bejaka den nya grundlagen. Den är bra, om än inte fulländad.
Herr talman! Folkpartiet vill inte ha någon folkomröstning om den nya grundlagen. För den ståndpunkten finns det minst nio goda skäl.
1.En folkomröstning om det liggande förslaget blir i praktiken en omröstning för eller emot EU och EU:s östutvidgning. Om det blir ett nej leder det rimligen till en ny omröstning om själva medlemskapet. Så bjuder logiken. Det vill Vänstern och Miljöpartiet gärna ha. De har ju en annan dagordning än vi andra, att Sverige ska lämna den europeiska unionen och vända ryggen åt EU, vända ryggen åt Baltikum, Finland, Danmark, England och de andra grannländerna.
2.Det liggande förslaget till fördrag ändrar inte på något väsentligt sätt Sveriges ställning inom EU. Det ändrar inte heller Sveriges rättigheter och skyldigheter inom unionen. Däremot förbättrar det unionens demokrati och effektivitet.
3.Ännu en folkomröstning skulle konkurrera med riksdagsvalet som är, och bör vårdas som, den överordnade kanalen för folkligt inflytande i en parlamentarisk demokrati som Sverige. Om något skulle kunna karakteriseras som ett orent inslag i ett demokratiskt system är det folkomröstningar vid sidan av val till riksdagen. Vi ska vara väldigt försiktiga med detta, just för att slå vakt om det som är grunden: den parlamentariska demokratin.
4.En folkomröstning är inte, som många oreflekterat gärna tror, en opinionsyttring sprungen direkt ur folkdjupet och fri från den gamla vanliga partipolitiken. Frågornas formulering i omröstningen, tidpunkten för densamma, kampanjerna och tolkningen av resultatet under kommande riksdagsår kommer med nödvändighet att skötas av det gamla vanliga partipolitiska systemet. Det är en illusion, som inte minst politikerna i Miljö- och Vänsterpartiet själva älskar att odla, att folkomröstningar skulle stå över partipolitiken. Så är det ju inte alls.
5.En ny folkomröstning skulle leda till att EU-folkomröstningens ja- och nej-sidor från 1994 återuppstår. Samma ja- och nej-sidor som i euroomröstningen 2003 återuppstår. De båda sidorna skulle med sina kampanjer gräva upp de nu med viss möda igenskottade skyttegravarna. Vad vi i Sverige behöver för att vinna större inflytande i Europasamarbetet är inte fortsatt och återuppväckt intern splittring. Det tjänar Sverige inte på. Stridsyxorna bör förbli nedgrävda.
6.En folkomröstning skulle stadfästa det olyckliga förhållandet att EU-frågorna får en gräddfil i svensk politik i form av särskilda folkomröstningar. I stället bör Europafrågorna inordnas och debatteras i de vanliga riksdagsvalen och i det vanliga riksdagsarbetet, som talmannen tidigare var inne på. Bort med gräddfilerna! Inga fler EU-omröstningar!
7.Den danska folkomröstningssjukan i EU-frågor är inte något föredöme. Den är ett avskräckande exempel på hur politiker i Danmark på 1970-talet på grund av partisplittring abdikerade från ansvarstagande och därmed satte ett mönster för EU-frågornas hantering i Danmark som i mer än 30 år förgiftat och försvagat dansk demokrati och parlamentarism. Det ursprungliga 70-talsbeslutet gynnade dåtidens danska politiker och partier, inte medborgarna eller dagens danska politiker. Den destruktiva danska folkomröstningssjukan ska vi inte importera till Sverige.
8.Folkomröstningar ses ibland i den statsvetenskapliga teorin som ett fint instrument i demokratins tjänst. I praktiken däremot har de ofta visat sig vara dåliga eller rentav kontraproduktiva inslag i den nordiska typen av representativ demokrati, ofta med minoritetsregeringar. Om man är fullkomligt övertygad om, och argumenterar för, att förslaget till ett nytt EU-fördrag bör ställas under folkets direkta avgörande vore det därför bättre om det bleve ett extra riksdagsval under mandatperioden i vilket fördragsfrågan avgjordes.
9.Liberalismen är positiv till förändringar av samhället. Bland annat därför är jag motståndare till folkomröstningar. Sådana leder nämligen som regel till ett konservativt, stillastående samhälle eftersom de som säger nej till förändringar, står på nej-sidan, erfarenhetsmässigt har en fördel av typen: Man vet vad man har men inte vad man får. Schweiz med alla sina folkomröstningar är en talande illustration av ärkekonservatism. Därför kan det i förstone synas paradoxalt att de två partier som vill ha de största och mest genomgripande samhällsförändringarna av Sverige, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, har gått och blivit folkomröstningarnas största vänner. Skälet är naturligtvis inte alls principiellt utan ren politisk opportunism. De två partierna vet att deras krav på att förkasta varje i Europa acceptabelt förslag till ny EU-grundlag är chanslöst i en votering i Sveriges riksdag.
Herr talman! Jag hade gärna också talat säkerhetspolitik i dag, men det får anstå till riksdagsdebatten den 12 maj. Låt mig bara helt kort säga att det för en liberal känns tryggt och bra att de nya EU-medlemmarna är starka och engagerade medlemmar av Nato. Det gillar Folkpartiet. Tack!
I dag är Sverige, tack vare Natoutvidgningen till Baltikum, säkrare men också mer fripassagerare än någonsin. En ledamot av Lettlands utrikesutskott formulerade saken för mig i Riga den gångna helgen: Sverige är som mellanlägget i sandwichmackan. Ni har numera Natoländer på båda sidorna om er. På så sätt är ni naturligtvis fripassagerare i Nato.
Herr talman! Frågan om en friare tjänstehandel på den inre marknaden har seglat upp som en stor fråga i debatten inför Europaparlamentsvalet. Ett av de största och viktigaste samarbetsprojekten inom Europeiska unionen är den inre marknaden. Den har betytt oerhört mycket för tillväxt, handel och integration. Den måste vårdas och värnas mot alla ständigt återkommande protektionistiska tendenser.
Den inre marknaden bör nu fördjupas på tjänstehandelns område. I de rika industriländernas ekonomier är, trots namnet industriländer, varuproduktion i allmänhet och industriproduktion i synnerhet bara en mindre del av BNP och sysselsättning.
I EU och Sverige utgör tjänsteproduktionen ungefär 70 % av BNP. Ur konsumenternas och skattebetalarnas synpunkt ger följaktligen lägre priser, högre kvalitet och ett större urval av tjänster stora välfärds- och realinkomstökningar och sannolikt lite högre tillväxttal varje år.
Det är mot denna bakgrund av ökade möjligheter och ekonomiska fördelar som man ska se kommissionens förslag till ett nytt direktiv om friare tjänstehandel inom EU.
Att ta ställning till direktivet är i grunden en fråga om man är för eller emot frihandel. Är man för eller emot konsumentintresset av lägre priser, tillgång till fler tjänster och av flera olika kvaliteter?
I allt väsentligt är därför tjänstehandelsdirektivet för en liberal och marknadsanhängare bra, och slutsatsen är klar: Direktivets tankar bör i allt väsentligt förverkligas, ju förr desto bättre.
Vad det också handlar om är att den internationella konkurrens som många LO-förbund som Metall, Pappers och Industrifacket har levt med i årtionden nu utsträcks en smula till andra förbund som Byggnads. Det som många inom LO förefaller att glömma bort är att det är de internationellt konkurrensutsatta branscherna och förbunden som, jämfört med sina konkurrensskyddade kolleger, har haft den långsiktigt bättre inkomst- och produktivitetsutvecklingen i Sverige.
Jag vill också påminna om att svenska företag som skapar inkomster och jobb också gör det som exportörer av tjänster.
Denna utvecklingsstrategi med exportledd tillväxt och fri utrikeshandel har sedan 1870-talet tjänat oss väl vad gäller varor och tjänster och skapat både högre inkomster och mera produktiva jobb och är själva grunden för dagens svenska välstånd. Att förneka frihandelns betydelse för Sveriges välstånd är som att förneka moderskapets betydelse för befolkningstillväxten. Det gäller även handeln med tjänster inom EU.
Herr talman! Jag har talat om Sveriges eländiga Europapolitik, om östutvidgningen, om folkomröstningen, om EU-fördraget och om den nya striden om tjänstehandeln inom EU.
Jag yrkar bifall till reservation 13. Och jag yrkar också bifall till det informella krav som Gunilla Carlsson ställde, att EU-flaggan ska få förbli i Sveriges riksdags kammare.