Fru talman! Maktbalansen är naturligtvis en grannlaga fråga i detta arbete. Jag menar att grunden för det ställningstagande som ska göras vad gäller maktbalansen mellan EU:s olika institutioner ändå måste vara att det handlar om ett mellanstatligt samarbete. Vi har olika strukturer och olika nivåer i detta samarbete där man också använder sig av olika beslutsnivåer. Alla dessa ska ses i
ett
sammanhang. Då tycker jag att fördelningen och balansen mellan dem är oerhört viktiga. Naturligtvis kan man möjligen ha synpunkter på enskildheter. Men den samlade bedömning som jag gör är ändå att den maktbalans som finns i dag är den som är den rimliga.
När det gäller talet om att utöka exempelvis EU-parlamentets makt är det naturligtvis så att det måste ske på bekostnad av någon annan institutions makt, exempelvis ministerrådets makt, vilket måste sägas minska det mellanstatliga inslaget i samarbetet. Kanske skulle det på mycket lång sikt kunna vara en önskvärd utveckling. Men jag är alldeles övertygad om att vi i dagsläget i Europa totalt sett beträffande det här samarbetet inte är mogna för att samarbeta på det sättet, under de formerna.
Vetorätten i utrikespolitiken är en mycket intressant tanke och fråga att diskutera. Om den hade funnits när debattens vågor gick som högst om det Irakkrig som det sedan blev, hur hade EU:s möjligheter att agera varit då? Det är ett intressant perspektiv. Jag tror
inte
att en slopad vetorätt på det här politikområdet skulle vara en lösning.