Herr talman! Låt mig dela med mig av min dagbok från valborgsmässohelgen 2004.
Med en mild förväntan i maggropen flög vi med mjölkplanet över Östersjön den lilla timmen till Riga på valborgsmäss morgon - jag, Carl B Hamilton och Per-Arne Ströberg.
Ett nätt program väntade. Sedan vår vänlige svenske ambassadör Göran Håkansson hämtat oss på flygplatsen fick vi en kort sittning med premiärminister Indulis Emsis. Vi två hade träffats redan för ett par veckor sedan, och nu ville han befästa den svensk-lettiska officiella vänskapen med en snabb kopp te på hans kansli.
Alla de 250 nya lagförslag som krävts för inträdet i EU hade han lyckats få igenom de sista två veckorna, trots att parlamentet, Saeima, har plenarsammanträde bara en gång i veckan i vanliga fall. Några extrasammanträden hade det emellertid fått lov att bli, så här minuterna före EU-inträdet. Han var påtagligt nöjd med den insatsen, men han tänkte inte trängas i huvudstaden för infirandet på själva den 1 maj utan meddelade att han skulle åka ut på landsbygden.
Därefter fick vi en visning i den 100 mandat stora Saeima. Det är en vacker byggnad som ursprungligen har varit riddarhus. Ekboaseringen var imponerande, liksom lättheten - eller ska vi säga lett-heten? - i ärendehanteringen. Möjligheter till att spontant replikera och med mindre tungroddhet än hos oss i Sverige få upp ärenden för debatt och votering är kanske något vi har att lära av.
Bland ledamöterna återfinns 20 % kvinnor, varav två sitter i utrikesutskottet. Vi fick en timmes formell sittning och en inledande diskussion med större delen av de kollegerna. En nytillträdd, konservativ ordförande gjorde ett professionellt intryck och kunde balansera det mesta av våra frågor. Men vid frågan om eventuella trängselavgifter i Riga gick hans toleransgräns .
Gåvor utväxlades och tillfälle till fotografering gavs - allt enligt protokollet.
Sedan Emsis tillträtt har en praxis etablerats att Saeima får besök av regeringen en extra vända för förankring och debatt innan avgörande beslut fattas i viktigare frågor. Det är en sympatisk ordning, men det är kanske också en nödvändighet för en trepartiregering som inte har full egen majoritet. Koalitionen tillträdde så sent som i mars i år efter det att den förre regeringschefen misslyckats med att hålla ihop sin fyrpartikoalition. Detta förbund av gröna/bönder, folkpartiet och de måttligt konservativa verkar hittills lovande, åtminstone rent administrativt. Konststycket att på två månader före inträdet pressa igenom alla EU-lagarna
är
en prestation.
Efter en mottagning för oss och stadens alla EU-ambassadörer, jämte - nota bene - andremannen på ryska ambassaden, hade vi tillfälle att på kvällen vid en middag komma in på mer detaljerade och specifika frågor. Till det vi kan rapportera av större aktualitet hör framför allt frågan om den ryska minoritetens ställning, men tiden i dag medger inte några utläggningar i denna sak. Vår slutsats, emellertid, blev att frågan i nuläget helt enkelt är mycket svårbedömd. Mer uppenbart var däremot hur levnadsstandarden och den ekonomiska aktiviteten höjts rekordartat sedan självständigheten 1991. I dag är tillväxtsiffran uppe i en 8-procentig ökning av BNP.
Bland annat detta var något som hade blivit föremål för studier och analys på den av Sverige introducerade filialen till Handelshögskolan - Stockholm School of Economics. Också denna institution besöktes av oss under fredagen. Intrycket var just att en sådan verksamhet, med elever från alla grannländerna, inklusive Ryssland, och med kvalificerade studier på schemat, kraftigt bidrog till att minska eventuella motsättningar. Den du arbetar med, sjunger i studentkör med, kan du inte annat än behandla som vän och individ, i stället för som anonym grupp.
I en uppbyggnadsfas för ett land blir det tydligare än någonsin hur behövlig varje medborgare är. I sådana lägen är överbryggande verksamheter för unga människor vägen framåt - bort från ockupationsperioders dystra minnesskuggor som försvårar samlevnad och skymmer kreativt tänkande i nuet. Vilken regering som än finns i landet och vilket unionsinträde som än vore aktuellt, måste Lettland nu balansera rätt mellan de nationalistiska krafter som behöver något objekt, några "andra", att projicera på samt omvärldens krav att rationellt och
genast
glömma bort historiens mörka präglingar. Inte enkelt.
Nog om slikt. Vår verkliga anledning att överge svenska valborgssånger och eldar var ju att övervara den historiska dag då Lettland blev en av tio lyckliga vinnare i EU-utvidgningen. Vi inledde den stora dagen med en uppmjukande morgonpromenad i gamla stan för att, för sent, få sitta på våra VIP-platser intill presidenten. Vi landande vid scenen på domkyrkotorget kl. 11.45. Prick kl. 12 var platsen fullständigt packad, och ingen förflyttning i folkhavet var längre möjlig.
President Vaira Vike-Freibergas tal var välrepeterat och gripande, och trots att vi på kognitiv nivå inte förstod ett ord gjorde vi det rent känslomässigt. Korta adresser följde av premiärminister Emsis, Rigas kontroversielle borgmästare och den kvinnliga talmannen - samtliga exponerade på storbildsskärm. När blå ballonger steg till väders, liksom applåderna, och Beethovens nia ekade över staden, sken min folkpartistiske kollega i kapp med solen - även om vi gång på gång under samtalen påmints om att Natointrädet betyder mer i upplevd trygghet för Lettland än någonsin EU-anslutningen.
Denna historiska dag i Riga, som vi fått privilegiet att bevista, avrundades med en ljuvlig vårlunch på ett hotelltak med vid utsikt - nästan ända hem över den smala baltiska pölen - i sällskap av norska ambassadörens andrekvinna och vår egen Göran Håkansson.