Herr talman! Vi firar i dag utvidgningen med Estland, Lettland, Litauen, Polen, Ungern, Slovenien, Slovakien, Tjeckien, Malta och Cypern som medlemmar i EU. Det är stort.
Till stora delar upplever vi i den här kammaren en svensk framgång, men framför allt en framgång för de länder som har tagit detta steg att bli fullvärdiga medlemmar. Det bygger på enskilda människors engagemang och förmåga att stå upp för värden och tro på det som tidigare syntes kanske omöjligt. Jag är stolt över att tillhöra det parti som har slagits för främst Baltikums frigörelse och för Sveriges plats i Europa. Därför firade jag första maj hemma i Stockholm på det jag känner som frihetens torg, nämligen Norrmalmstorg, där vi under 1990 påbörjade måndagsmöten för att visa att vi trodde på ett enat och helt Europa och på Baltikums frigörelse och delaktighet i det europeiska samarbetet.
Vi diskuterar nu EU 2003, årsboken om EU. Det ger oss anledning att titta framåt och se att arbetet inte på något sätt är slutfört. För att få ett enat och helt Europa återstår mycket. Det är en utmaning för EU att Cypern kommer in i unionen som en delad ö. Rumänien och Bulgarien är kandidatländer som nu förhandlar och som vi hoppas så snart som möjligt ska kunna leva upp till kraven och få fullt ut inträde till unionens samarbete. I höst väntar viktiga avgöranden för Turkiets del. Jag är glad över att vi i Sveriges utrikesutskott har en samsyn i vikten av att Turkiet ska ges öppenhet in till EU. Kroatien och Makedonien har lämnat in medlemskapsansökan. Jag tror att den framgångsväg som vi har sett, som har haft så stor betydelse inte minst för vårt närområde, med öppenheten från EU gentemot Baltikum, måste användas på samma sätt vad gäller Balkan. Vi skapar gemensamt fred, säkerhet och frihet men också demokrati och välstånd genom att EU finns och har öppenhet för nya medlemmar - ett EU som växer med Balkan - men också till våra vänner i östra Europa.
Den här nya, större, bredare och djupare unionen ställer krav. Den ställer krav på svenskt ledarskap. Då handlar det om att på ett bra sätt företräda Sverige i EU men också om att kunna förankra EU i Sverige. Därvidlag ser jag tyvärr i dag rätt stora brister.
Herr talman! Det var för ungefär ett år sedan som vi, socialdemokrater och moderater, tillsammans satt och planerade en euroomröstning. Vi som var engagerade i Europaarbetet såg att det skulle betyda mycket att Sverige fullt ut var med i EMU, för vår delaktighet i Europasamarbetet. Nu förlorades denna omröstning, och statsministern lovade att utanförskapet skulle kompenseras.
Jag trodde att den samsyn och den samverkan som tidigare utmärkt Sverige, att tillvarata gemensamma intressen, skulle fortsätta. Men av detta ser vi ingenting i dag. Det är totalt borta. Det finns ett ointresse från den socialdemokratiska minoritetsregeringen, som försöker lägga monopol på EU-frågorna, samtidigt som ledarskapet blir alltmer otydligt i fråga om vad det är man vill med EU och vad det är man gör.
Herr talman! Se bara i dag! Vi har nu högtidligt firat utvidgningen. Statsrådet Nuder hade bråttom i väg till någonting annat och ville inte vara med i detta att vi gemensamt skapar en grundplatta för att diskutera vad som ska hända i EU 2004. Statssekreterare Danielsson å sin sida är just nu med i en konkurrerande verksamhet, där han har en egen pressträff i Rosenbad och diskuterar EU:s framtidsfrågor.
Det här är exempel på att jag vill framföra det vi har sagt i vår motion. Vi måste få en bättre samsyn och bättre möjligheter att i den här riksdagen diskutera EU-frågor. Det sade också statsministern när vi senast hade öppen EU-nämnd. Då efterlyste han att riksdagen skulle kunna göra det lite mer. Det är därför jag saknar honom i dag. Det kan hända att vårbruk eller någonting annat lockar.
Jag tycker att Göran Persson uppträder alltmer som vilse i Europa, och det påverkar Sverige och Sveriges möjligheter. Han ser hot med det nya Europa, inte möjligheter, när vi nu får nya utmaningar. Därvidlag tror jag att Sveriges riksdag skulle kunna vara behjälplig. Men i stället vill han likna sig själv vid en snigel, som bär runt på sitt eget hus för att snabbt kunna krypa in där när det bränner till, och känselspröten används bara för den egna maktens skull och inte för våra gemensamma intressen.
Med det riksdagsbeslut som togs här förra veckan - att den fria rörligheten ska värnas, att EU-medborgare ska behandlas lika och ha rätt att arbeta, studera och driva företag varsomhelst i vår gemensamma union och att Sverige ska stå fast vid sina löften - hjälpte riksdagen regeringen att vara principfast och stå fast vid det som jag tror att de flesta har uppfattat som en mycket hederlig svensk uppfattning, det vill säga att ord ska gälla och att vi ska ha lika behandling av EU-medborgare. På samma sätt hade vi i december i kammaren total enighet om vikten av detta.
Jag utgår därför från att den saltomortal och de nedsättande ord som statsministern har använt om våra vänner runt Östersjön nu är historia och att vi tillsammans tar ett nytt ledarskap med denna seger som utgångspunkt för att Sverige ska kunna spela en väldigt viktig roll, inte minst med de nya medlemsstaterna.
Det större, bredare och djupare Europa handlar om nya utmaningar men också om att vi tillsammans ska möta nya hot. När muren föll 1989 öppnades främst nya möjligheter, men EU behövdes för att kunna stabilisera och verka för säkerhet. Jag tror att den snabba och omfattande utvidgningen möjliggjordes av murens fall. Men att EU kunde spela en så stor roll för säkerhet gjorde också att fler länder mycket tidigare kom med i unionen, just för att det var en egennytta för det gamla EU. På samma sätt som murens fall banade väg för att Sverige skulle ompröva sina egna ställningstaganden och bli medlem i EU förändrades totalt förutsättningarna.
Men under den här tiden, från 1989 till 1995, när vi själva kom med, har vi tyvärr också fått bevittna det som vi sade aldrig mer skulle inträffa. Vi har sett krig i vårt Europa. Det forna Jugoslaviens sönderfall blev en plågsam påminnelse om krigets fasor, med övergrepp, dödande och folkfördrivning, som påverkade vårt eget samhälle och som manade till solidaritet och möjlighet att i tid ingripa gemensamt. Därför är EU just nu i färd med att skapa en helt ny kapacitet för att möta den gamla tidens hot av krig.
Samtidigt har vi fått uppleva nya angrepp mot vårt fria samhälle. Terrordåden i New York men också i Madrid visar att vi är extremt sårbara och att vi bara tillsammans kan möta dessa nya, delvis okända hot som riskerar att dyka upp varsomhelst. De här problemen kan bara mötas genom att vi samverkar tätare och bättre och att EU gör de rätta sakerna.
Därför antog man en säkerhetsstrategi i december 2003, och i förväg undertecknades den solidaritetsklausul som fanns som förslag från framtidskonventet och som också har varit uppe i IGC-förhandlingarna.
Nu är vi med i en union, och vi kan inte längre säga att Sverige är neutralt. Men i var och en av dessa insatser som jag talar om är principen att vi utgår från varje enskilt lands beslut om deltagande, men att vi också tillsammans nu använder varje dag i det europeiska samarbetet för att skapa mer av gemensam identitet med gemensamma värderingar och förhoppningsvis inom utrikes- och säkerhetspolitiken mer av gemensamma målsättningar.
Därför är det viktigt, som vi ser det, att regeringskonferensen kan avslutas redan nu i juni. En större union behöver också vara en tydligare union, och man behöver se var besluten ska fattas.
Det är också viktigt att EU utvecklar en tydligare politik på många centrala områden, inte minst i vårt närområde i relationerna med Ryssland. Där anser jag att det är viktigt att nogsamt följa utvecklingen, men självklart utgå från att det är partnerskap och inte fiendskap som gäller.
Det EU som nu tar form måste det gå att lita på, och det måste stå fast vid dessa värderingar, att vi sluter upp bakom varandra, att vi använder FN, att vi tillsammans mer kan ta gemensamt ansvar för hoten, att EU kan göra mer i Irak, att vi solidariskt ställer upp bakom de länder som ingår i alliansen, att vi är beredda att göra långtgående och långvariga insatser i Afghanistan.
Det finns en stor förväntan, inte minst på Sverige, i denna typ av uppdrag att bidra till fredsskapande möjligheter. Men det förutsätter en militär förmåga i slutändan. Det kommer vi att avgöra i höst. Då kommer det att fattas nya försvarsbeslut. Det bestäms också lite grann av det politiska agerandet i Bryssel. Jag kan säga att förväntningarna på Sverige är väldigt stora. Utifrån de insatser som enskilda soldater och befäl har gjort i Makedonien och i Kongo vet man att Sverige har kapacitet, förmåga och ett väldigt bra ledarskap i internationella fredsinsatser.
Men nu kommer frågorna att komma på rad för oss. Ska Sverige bidra i en snabbinsatsstyrka med en egen stridsgrupp för att just visa att man är beredd att ta ledarskap och bilda skola för hur vi ska lösa konflikter och främja freden? Ska Sverige som ett av de länder som har en stor försvarsindustri och ingår i sexnationsinitiativet ta plats i det strukturerade försvarssamarbetet?
Det är frågor som regeringen har att avgöra och jag skulle vilja se en mycket större dialog om dessa utmaningar, men också om hur vi värnar Sveriges förmåga. Kan vi leva upp till de behov som finns och visa att vi värnar säkerhet men också att vi är beredda att vara delaktiga och ta vårt ansvar för solidariteten? Eller ska den här typen av frågor bara styras av en budgetrestpost?
Herr talman! Jag har talat mycket om samförstånd i Sverige kring vitala intressen och den långsiktiga inriktningen av unionen. Vi har haft en tradition i vårt land att ha en samsyn och att kunna diskutera den här typen av frågor. Samtidigt är det naturligtvis så, i all den bredd som EU-samarbetet har, att mycket blir inrikespolitik och att skillnaden mellan höger och vänster är betydande. De politiska vägvalen spelar roll.
Den 13 juni är det val till Europaparlamentet. Den politiska majoriteten i Europaparlamentet är väldigt viktig. Den kan antingen, såsom fallet är nu när parlamentet styrs av en borgerlig majoritet, använda EU mer till att öppna upp, avreglera och öka friheten. Samtidigt kan man om det blir en socialdemokratisk majoritet använda EU mer till att reglera, detaljreglera och öka byråkratin. Det spelar roll, eftersom parlamentet både har lagstiftningsmakt och är opinionsbildare i viktiga värderingsfrågor. Och i vårt gemensamma intresse ligger att Sverige får ett högt valdeltagande den 13 juni, så att vi verkligen visar att vi är fullvärdiga och aktiva EU-medborgare.
Vi moderater vill använda EU till att göra Sverige bättre. Samarbete över gränser ska vara ett sätt att göra de svenska insatserna starka, men det kan absolut inte ersätta att Sverige gör sina egna nationella åtaganden. Ta till exempel frågan om att få ett bättre fungerande samarbete kring att bekämpa brottsligheten. Det förutsätter ju i Sverige en bra lagstiftning, ett rättsväsende som fungerar och att det finns tillräckligt med poliser. Men för att vi ska kunna skapa en bättre trygghet och för att vi tillsammans ska kunna göra insatser när det gäller terroristbekämpning, internationell brottslighet och människohandel, för att nämna något, måste samarbetet över gränserna bli tydligare men också skarpare.
Vi moderater vill också använda EU för att skapa tillväxtkraft och nya jobb i Sverige. Därför har vi motionerat om två frågor som vi ser som rätt så fundamentala. När det gäller den ena delen kring arbetstidsdirektivet, är vi förvånade över att Socialdemokraterna så lättsamt vill att vi ska gå från svensk avtalsmöjlighet på arbetsmarknaden, genom kollektivavtal, till att i stället mer arbetstidslagstifta. I stället för att man, när det gäller lagstiftning på EU-nivå, ska ta över den svenska modellen med kollektivavtalslösningar, som därmed också möjliggör en mångfald av olika alternativ, har regeringen valt att inte använda undantag i arbetstidsdirektivet och ha en flexibilitet. Man överger i stället den svenska modellen, vilket gör att vi kommer att få bekymmer i våra landsting och kommuner vad gäller till exempel läkares jourtjänstgöringstider.
Jag tycker att det här är ett litet bevis på brist på ledarskap och engagemang och vilja att stå på för Sveriges skull och visa Bryssel att vi inte går med på det här, att vi här vill ha undantag och göra lite annorlunda.
Den andra frågan tror jag är mer fundamental, och den handlar om tjänstesektorn. Där har vi en oerhörd potential i Sverige. Det är en bransch som växer. Nya jobb skapas. Det handlar om tillväxt och en mångfald av idéer som kan tas till vara inom tjänstesektorn. Där ställer sig Socialdemokraterna och facket i vägen. Man ställer sig i vägen för dem som har betalat skatt i Sverige och som vill ha vård i tid och som vill söka sig vård utanför vårt land och använda vårdgarantin men också utnyttja möjligheterna med en union och en marknad.
Socialdemokraterna säger att man inte vill ha detta, för man är så otroligt rädd om sina egna monopol och sina egna politiska lösningar och förstår inte att tänka om.
Jag kan inte förstå varför vi ska ha fri rörlighet för varor, där Sverige har tjänat väldigt mycket på att exportera bilar och kylskåp, men att vi inte ska ha samma attityd och tilltro till Sverige som en tjänsteproducerande nation. Jag tror att den inställningen bottnar i den här slutenheten, den här rädslan för det nya och i att man är lite vilse i Europa just nu. Jag tror att detta bottnar i en osäkerhet om Sveriges egen förmåga, att vi inte tror att vi kan konkurrera. Jag tycker att vi ska ha den här öppenheten för både varor och tjänster och att vi ska bejaka att EU-kommissionen nu vill öppna upp även tjänstesektorn för konkurrens och mångfald och handel över gränserna. Det har ju varit en framgångsväg för varor, där tillväxten har kunnat öka och där priserna har kunnat pressas.
Det spelar alltså roll hur man röstar i juni om vilket EU man vill ha. Därför har jag tagit tillfället i akt att linjera upp lite av de skiljelinjer som finns i betänkandet UU10.
Vi har ett flertal reservationer. Jag yrkar bifall till reservation 1 men står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer.
Jag ber också talmannen att låta Europaflaggan fortsätta att finnas här. Vi är med i en och samma union som delar Europas historia och också Europas framtid. Nu ingår även de baltiska staterna och Polen i samarbetet, och vi kan få helt nya möjligheter med ett Östersjösamarbete. Den här utvecklingen är en svensk och en europeisk framgång. Låt därför flaggan vara kvar och påminna oss om att det otänkbara kunde ske.