Fru talman! Jag ber att få instämma i det som
statsministern avslutade med. Det är debattens kärna:
Någonting svagare än detta har Sverige aldrig sett vad
gäller regering.
Statsministern försökte höja tonen. Jag skall inte
göra det. Men Sverige har i vår moderna historia inte
upplevt någon statsminister med större svårigheter att
hålla ihop sin egen regering, därtill en regering med
företrädare för bara ett parti.
Vi har aldrig tidigare sett strömhopp av statsråd
av den art, den dignitet och med den bitterhet som vi
ser nu. Vi har aldrig förut sett en sådan osäkerhet om
den politiska kursen av den dignitet som vi ser nu.
Denna debatt handlar i grunden inte om politikens
inriktning. Vi har olika meningar på den punkten. Så
skall det vara. Det har vi många tillfällen att diskutera
i kammaren. Vi lägger fram våra förslag. Regeringen
lägger fram sina. Denna debatt har tillkommit av ett
annat skäl, nämligen avsaknaden av politisk ledning
och förvirringen om hur landet leds.
Alf Svensson talade om såpopera - ett hårt ord.
Men det ligger mycket i det. Rederiet har fått konkur-
rens av Rosenbad. Snart väntar vi på filmatiseringen.
Jag har förstått att bokförläggarna står på kö till Erik
Åsbrink. Vi får väl den versionen först.
Vår enkla mening är att det är svårt att regera ett
land, herr statsminister. Det var ett svårt valresultat i
september förra året, som väljarna gav oss alla att ta
ansvar utifrån. Den första som började tala om nyval
efter det valresultatet var inte vare sig Lars Leijon-
borg, Lennart Daléus, Alf Svensson eller jag. Det var
dåvarande statsrådet, sedermera bankdirektören An-
ders Sundström som sade: Det här kommer inte att
gå. Det kommer att leda till nyval förr eller senare.
Jag tillhörde då dem som sade: Ja, kanske, en bit
fram. Men de borde ha hyggliga möjligheter att ma-
növrera lite, under en period.
Jag måste säga att jag är förvånad över att förfallet
har börjat så tidigt och över att vi har fått så mycket
av såpopera så tidigt. Läget är ju sådant att det behövs
handlingskraft, också i Europapolitiken. Där handlar
det inte om trevliga inslag i resandet utan om fred och
krig. Jag såg att statsministern varnade för att hasta
fram när det gäller Sveriges ställning i det europeiska
valutasamarbetet. Den risken förefaller begränsad,
lindrigt uttryckt.
Det finns många Bengtsfors runt om i landet. Vi
behöver en politik för företagande och tillväxt.
Det enstaka viktigaste vallöfte och mål som soci-
aldemokratin har satt upp för sin politik under senare
år har varit halverad öppen arbetslöshet till år 2000,
dvs. 4 %. Vårpropositionen lämnar beskedet att det
inte ens har blivit tavelträff när det gäller sysselsätt-
ningen. Sverige kommer att ligga kvar på tvåsiffriga
tal totalt sett. Men ännu mer anmärkningsvärt är det
inte föranleder någon åtgärd alls. Vi vet att interna-
tionella omständigheter kan förändras. Men man
misslyckas med det viktigaste, och man bryr sig inte
ens om saken. Det är det allvarliga.
Jag tror i och för sig att man kan fortsätta på det
sätt som kallas business as usual. Jag har förstått att
det också är statsministerns inriktning. Ett statsråd ut,
ett statsråd in. Uppskov, uppskov, uppskov. Åter-
komma, återkomma, återkomma. Business as usual.
Det finns också ett annat engelskt uttryck - det är
ju populärt med sådana - som lyder muddle through,
dvs. det går. Regeringar kan klamra sig fast. Såpope-
ror har fortsättningar. Ibland framstår de närmast som
oändliga. Men det är inte vad det handlar om. Det
handlar om politisk ledning.
Jag har ingen aning om hur ett nyval skulle utfal-
la. Det är inte vad det är frågan om. Politisk ledning
handlar inte om att läsa dagens opinionsundersök-
ningar utan om att skapa andra och bättre förutsätt-
ningar för att leda ett land när det är alldeles uppen-
bart att det inte går så vidare bra.
Det finns i landet - jag vågar nästan inkludera hu-
vuddelen av statsråden - bara en enda person som är
så nöjd med regeringen som statsministern. Det är
statsministern själv. Vi vet att det är så, och då bör vi
agera därefter.
(Applåder)