Fru talman! När jag följer den här debatten blir
jag faktiskt lite nedstämd. Bristen på samordning i
inläggen är total. Här har man utlyst en debatt för att
kräva nyval. Det finns ingen som helst politisk sam-
ordning, politisk inriktning eller politiskt fokus, utan
bara en allmän skur av löften och spridda påhopp.
Vi lever just nu i en tid som gör att vi kanske
skulle ta vår kraft i anspråk för att diskutera andra
saker. Det pågår krig i Europa. Världen präglas av
våld: de hemska övergreppen i USA i natt, mördandet
i Östtimor. Det är en sådan värld som vi lever i. Och
här diskuterar vi just nu någonting som de allra flesta
nog har väldigt svårt att förstå.
Ansvaret för detta finns det ingen anledning för
mig att utkräva. Men när jag hör hur lite som man har
lärt och hur snubblande nära det är för dessa fyra
partier att falla tillbaka till det gamla, då blir jag lite
ängslig.
För den som är intresserad av historia är det i dag
nästan på pricken fem år sedan som Anne Wibble och
Carl Bildt lade fram den finansplan som i praktiken
försatte Sverige i konkurs. Då gick allt åt rätt håll,
sade man. Och Wolrath sade: Jag lånar inte ut en
krona åt svenska staten. Det där känner ni till.
Man trodde ju att ni hade lärt er någonting, men
jag har skrivit ned vad ni har sagt under era inlägg. I
kritiken av mig, av regeringen, av socialdemokratin
och av riksdagsmajoriteten har nu fyra oppositions-
politiker klivit fram och sagt: Vi vill leda Sverige
genom en politik som präglas av följande:
· högre utgifter för bistånd,
· större satsning på och mer pengar till vården än
vad regeringen anslår i vårbudgeten,
· ännu mer pengar till skolan,
· ännu mer pengar till gymnasieskolan,
· ännu mer pengar till regionalpolitiken,
· ännu mer pengar till jordbruket,
· ännu mer pengar till pensionssystemet och särskilt
till änkorna,
· ännu mer pengar till IT-sektorn,
· ännu mer pengar till de handikappade,
· ännu mer pengar för att klara en värdighetsgaranti
samt
· ännu mer pengar för att klara högskostnadsskyd-
det och för att undvika en höjning i läkemedels-
försäkringen.
Detta vill vi betala, säger man, med hjälp av ännu
lägre skatter.
Ni som har ett lån, du som just har flyttat in i ett
hus och förverkligat din livsdröm, passa dig för denna
förnyelse! Det är ingenting annat än det gamla som
redan är prövat och som körde Sverige till den rui-
nens som vi nu gemensamt har tagit landet bort ifrån.
Vad som skrämmer mig är att ingen av dessa fyra
gör anspråk på att leda kvartetten. Vem är det som
har samordnat detta budskap? Vem är den briljanta
hjärnan bakom denna debatt? Vem är det som har
suttit på sin kammare och lagt upp strategin och sagt
att det är detta som Sverige nu behöver? Vem av
dessa fyra känner sig kallad att leda den s.k. opposi-
tionen, och består den av fyra?
När man går så långt att man kräver nyval och
totalt dömer ut en riksdagsmajoritet hade man väl
ändock kunnat försöka att åtminstone före debatten
sätta sig ned och samordna det budskap som skall
vara regeringsalternativet.
Det är möjligt att Carl Bildt inte stannar i Sverige
- de klagomålen har vi ju hört - men det finns väl
andra i det moderata partiet som i så fall kan ta på sig
ansvaret.
Det är möjligt att Alf Svensson inte tycker att det
är hans uppgift att kliva fram när moderaterna inte
fungerar. Men det finns kanske andra i kristdemo-
kraterna som känner ansvar för att valresultatet också
skall omsättas i något slags ansvarstagande för landet.
Folkpartiet skall vi kanske inte kräva så mycket
av, och Centerpartiet har sin ställning.
Men varför utlysa debatt? Varför kräva nyval, när
man inte ens har orkat träffas före debatten för att ge
ett samlat budskap om vilket alternativ som i så fall
erbjuds? Om ni har träffats före debatten och kommit
fram till det budskap som har presenterats från talar-
stolen, är det i sanning ingenting annat än att gå till-
baka till det gamla, som en gång i tiden störtade
55 000 småföretagare i konkurs, gjorde att Sverige
hade 500 % ränta, gjorde 600 000 människor arbets-
lösa och försatte oss i ett läge som innebar att man
faktiskt skrattade åt oss ute i världen.
Jag vägrar tro att det är så illa. Jag tror att det helt
enkelt är så att oppositionen, i avsaknad av politik,
sade: Vi måste göra någonting för att visa att vi också
har någonting att komma med. Debatten som sådan
blev det politiska grepp man tog. Men när det gäller
vad debatten skulle handla om och vilket alternativet
var, fanns inget svar att ge, och detta i en tid då det
krävs en samling, inte bara i vårt land utan också i
Europa, för att hantera det kanske mest dramatiska vi
upplevt på länge.
Fru talman! Någonting svagare har jag aldrig
upplevt.
(Applåder)