Fru talman! Politiken ligger fast sägs det, men
sanningen är ju att den har kört fast. Den sitter fast i
gyttjan. Den är handlingsförlamad. Aftonbladet hade
för en tid sedan fyra sidor om alla långbänkar, allting
som borde ske men som i praktiken inte sker.
Gudrun Schyman försade sig också. Hon sade
detta gång på gång - politiken ligger fast - men till
sist kom det: Politiken ligger fast, men den skall för-
bättras. Det var ju just det som gjorde att Erik Ås-
brink var så missnöjd. Konflikterna med Gudrun
Schymans förbättringar med upprivet utgiftstak och
allt detta var ju det stora problemet.
Jag måste säga att det är besvärligt att debattera
med Göran Persson. Han kastar in nya fakta i debat-
ten som gör att själva grunden för det man skall tala
om hela tiden förändras. Nu säger han t.ex. att Sveri-
ge snart inte har någon nettoskuld. Det är ju livsfarligt
att säga detta när man skall ha med Gudrun Schyman
att göra. Då kommer hon att driva sitt krav på sprängt
utgiftstak ännu hårdare. Men detta är ju en ganska
meningslös formulering.
Vi kan väl inte ta våra pensionsavsättningar för att
betala statsskulden? Det reella är alltså att Sverige
fortfarande har en skrämmande hög statsskuld.
Beträffande detta med prognoser så har de flesta
av era prognoser i verkligheten inte infriats, utan det
har blivit sämre - det gäller tillväxten under de flesta
åren, och det gäller jobben. Men i debatter säger
Göran Persson att det mycket väl kan bli bättre och
att man då skall göra både det och det. Ja, men det
brukar ju bli sämre. Ta detta med t.ex. skatterna. Så
sent som något år före valet, alltså för ungefär två år
sedan, sade ni att skattekvoten i år, 1999, skulle vara
ungefär 52 %. Men nu är den 56 %. Det är en skillnad
på 70 miljarder kronor.
När jag såg Göran Persson i det TV-inslag som
retade Erik Åsbrink så mycket, så ryckte jag bara på
axlarna och tänkte för mig själv: En ny pratbubbla.
Sådant har vi ju hört så mycket. Man säger: Det kan
mycket väl bli bättre, och då skall vi göra det och det.
Men i praktiken blir det ju sämre.
Nu kommer ni inte att nå ert löfte om halverad ar-
betslöshet - i sig en oerhörd politisk skandal. Men då
har ni kastat in ett nytt löfte som skall infrias 2004.
Jag tittade på när vi kommer att nå det löftet om sys-
selsättningen framöver utvecklas på samma sätt som
den utvecklades under den förra mandatperioden.
Och då når vi inte detta år 2004 utan år 2054. Det
kommer att ta 50 år om vi skall hålla fast vid den takt
på jobben som ni uppnådde under den förra mandat-
perioden. Det är ju detta som är den reella diskussion
som det är så oerhört viktigt att vi får.
Visst, Sverige befinner sig för närvarande inte i
någon akut ekonomisk kris. De som har jobb har fått
reallöneförbättringar. De som har haft turen att ha
sina barn i en någorlunda skola har inte bekymmer
med skolan i varje fall. De som är friska har inte
bekymmer med vården. Visst, för en hel del männi-
skor är det ganska hyggligt i detta land. Men det som
vi måste diskutera är: Skall vi vara nöjda med detta?
Skall vi vara nöjda med att hundratusentals männi-
skor som vill och kan arbeta inte får arbeta? Skall vi
vara nöjda med att en massa företag flyttar utom-
lands? Skall vi vara nöjda med att situationen i skolan
fortsätter att försämras?
Göran Persson lade fram en gymnasiereform när
han var skolminister som han kallade Gymnasium för
alla. Vi har gått in i statistiken och tittat på hur många
20-åringar i storstäderna som nu verkligen har en
avslutad gymnasieutbildning med godkända betyg i
kärnämnena. Och tittar man på den gruppen så finner
man att beteckningen Ett gymnasium för hälften hade
varit en bättre rubrik. Så många är avhoppen, och så
många är de underkända.
Det händer alldeles för lite. Och tyvärr är det så
att politiken också har en inriktning där de allra sva-
gaste i mycket hög grad drabbas. I dag inleder Kom-
munförbundet sin kongress i Göteborg. Där driver
Socialdemokraterna att handikappreformen skall rivas
upp, ett krav som ligger väl i linje med antalet för-
sämringar som man har genomfört under de senaste
åren från den här kammaren.
Gudrun Schyman sade i den förra debatten som vi
hade: Lars Leijonborg kan vara lugn. Vi kommer inte
att svika våra löften till änkorna.
Men nu bekräftas det ju att det är precis det som
Vänsterpartiet kommer att göra.
Och Pierre Schori, som redan är den biståndsmi-
nister i Sveriges historia som har skurit ned biståndet
mest, avslutar sin bana med ett jättehugg i biståndet.
Detta är sorgligt.
Det här är exempel på att jag tror att väljarna kän-
ner att vi inte fick det som vi trodde när vi gick och
röstade. Och om Gudrun Schyman är så övertygad
om att det fortfarande finns ett folkligt stöd för denna
politik, varför är hon då så avvisande till att testa det
bland väljarna? Gudrun Schyman behöver inte säga
till mig att jag skall ut till väljarna. Jag är ständigt ute
bland väljare. Och det är bl.a. det som gör att jag
menar att nyvalskravet är mycket berättigat, därför att
jag är övertygad om att om vi fick driva en valrörelse
inför t.ex. den 13 juni så skulle vi få majoritet för en
ny politik.
Det har, både här och i en del massmedier, talats
om att oppositionen regelmässigt, tror jag att Göran
Persson sade, kommer med nyvalskrav. Det är full-
ständigt felaktigt. Det är många många år sedan som
Folkpartiet krävde något nyval. Men vi gör det nu
därför att Sverige har hamnat i en exceptionell poli-
tisk situation. Regeringsmakten rämnar inför våra
ögon, finansministern avgår, och det är tal om att
Vänsterpartiet och Miljöpartiet skall in i regeringen.
Det är inför denna osäkerhet som det är mycket rim-
ligt att svenska folket får säga sitt om framtiden.
(Applåder)