Fru talman! Den här debatten begärdes, såvitt jag
förstår, av borgerliga partiers ledare därför att det
hade skett någonting nytt. Det skall ju vara någon
aktuell fråga som debatteras när man begär en sär-
skild debatt, och det skall vara ett nytt politiskt läge.
Jag tror att de flesta som har lyssnat på den här de-
batten har förstått att det inte är ett nytt politiskt läge i
den bemärkelsen att det är någon fara för regerings-
politiken, någon fara för det samarbete som finns
mellan Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöparti-
et. Dessutom har vi ett väldigt klart och tydligt upp-
drag som vi fick i valet för drygt sju månader sedan.
Det som möjligen är nytt, om jag skall försöka
mig på en välvillig tolkning av varför debatten kom-
mer till stånd, är just att det finns ett samarbete mel-
lan Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet
och att det samarbetet fungerar. Det har det också
gjort i många kommuner och landsting under man-
datperioden 1994-1998, och det fortsätter nu i många
kommuner och landsting. Det är ett gott samarbete,
som vilar på en stabil grund. Den grunden är att vi
vill ha en politik som ger människor jobb, som re-
spekterar människors värdighet och som sätter rättvi-
san i högsätet. Det verkar fungera också i riksdagen,
och det är alldeles nytt. Det är väl det som gör oppo-
sitionen så frustrerad, just att detta går och att vi ma-
nifesterar en politik som går åt det håll som vi har
sagt att vi vill, dvs. mot jobb, rättvisa och solidaritet.
Det som möjligen också är nytt är att det inte
finns någon samlad opposition, att det inte finns nå-
got klart alternativ till den politik som nu drivs och
pågår. Det är väl det som är ert problem, att ni som
har begärt den här debatten har drabbats av en hand-
lingsförlamning som opposition, att ni inte har för-
mått samla er till ett rejält alternativ. Ni gjorde inte
det i valet 1998, och ni har inte presterat någonting i
dag heller. Men skam den som ger sig.