Fru talman! Jag tror att det finns en risk för oss
alla att det politiska arbetet blir ett mål och inte ett
medel. Att behålla makten blir det centrala. Och så
blir omtanken om medborgarnas välfärd och landets
ekonomi något som kommer i andra hand.
Många med mig kände och känner den djupaste
ängslan över att regeringspartiet förlovat sig med två
antitillväxtpartier. Och det vore ju mer än egendom-
ligt om inte människor skulle få både skrämselhicka
och frossa när man jämför socialdemokratins, Väns-
terns och Miljöpartiets program och vallöften.
Däremot var det få, tror jag, som gått och våndats
över att regeringspartiet skulle leva med ett eget in-
ternt råkurr. Vem kunde ana att det i den socialdemo-
kratiska regeringen härskade lång och varaktig sönd-
ring? Inte jag, i alla fall.
Göran Persson sitter i ett skruvstäd. Och han kan
och han får tydligen acceptera i stort sett vilka ma-
növrer som helst för att få sitta kvar där. Han måste
buga åt två antitillväxtpartier, och han måste kråma
sig inför LO. Och han är tvungen att hålla förnyare
inom partiet mycket kort.
Har inte Persson rätt att göra sitt eget val? kan nå-
gon fråga. Jo, om det enbart handlar om att Göran
Persson är ordförande för socialdemokratin. Men
Göran Persson är alla svenskars statsminister. Han
bär det yttersta ansvaret för hur vårt land regeras.
Och, fru talman, det behöver inte uppammas någon
avoghet eller illvilja för att påstå att i dag regeras inte
landet. Vårpropositionen kommer inte att tina upp
den politiska tjälen.
Svenska folket skall inte behöva vara enbart åskå-
dare till ett regeringsarbete som sitter fastlåst i oför-
måga. Därför borde, oberoende av parlamentarisk
matematik, svenska folket få säga sitt i ett nyval.