Fru talman! Först vill jag bara säga att pengarna
till Riksteatern går direkt ut till regionerna, precis
som Lennart Kollmats efterlyser.
Jag börjar med att yrka bifall till reservation 8 un-
der mom. 7.
Det finns två huvudaktörer på kulturmarknaden,
alltså den marknad som inte är kommersiell och där-
för behöver samhällets stöd för att överleva och ut-
vecklas. De är Kulturrådet och Framtidens kultur. Det
finns också andra aktörer, men dessa är huvudaktö-
rerna.
Den förstnämnda ska garantera överlevnad, utvär-
dera utfall av insatta medel och möjliggöra utveck-
ling. Den andra ska mer se till nyskapande och stödja
igångsättning av nya projekt.
Jag tycker inte att dessa båda garanter för den icke
kommersiellt gångbara kulturen har en rimlig ekono-
misk fördelning mellan sig. Även Kulturrådet måste
kunna ge ekonomiskt stöd till utveckling av befintlig
verksamhet. Det gäller allt från Vadstena-Akademien
till Länsteatern i Uppland. Deras s.k. obundna medel
är alldeles för små i dag och räcker inte till utveckling
och förnyelse. Dessutom har trenden varit att rege-
ringen lagt på dem nya utvärderingsuppdrag - och
även vi i riksdagen - men utan att det har tillkommit
nya medel. Jag hoppas att den trenden nu är bruten,
att den nominella inkomstminskningen stoppas och
att stödet till utvecklingsverksamhet förstärks.
Sedan tänkte jag säga lite mer om de tre R:n, allt-
så Svenska riksteatern, Stiftelsen Svenska Rikskon-
serter och Riksutställningar. De behöver ökade resur-
ser för sin utveckling.
För fem år sedan diskuterade vissa partier seriöst
nedläggning av alla tre. I dag har detta antal partier
minskat, så nu är det inte alla tre man talar om. Men
ändå finns det ett hot över dem, tycker jag, trots att
verkligheten visar att de tre r:en de senaste åren visat
på mycket positiva resultat. Deras betydelse för att
våga lite mer, stå för idéer och nyskapande inom
deras olika verksamhetsområden kan inte nog under-
strykas. Den kunskap som de bygger upp delar de ju
med sig av till andra och hjälper därmed till att hålla
utvecklingen i gång i hela landet.
Även om vi ger mer ekonomiskt stöd till länsteat-
rar, så att de ska ha råd att turnera mer, måste vi väl
ändå unna våra vänner i landet att se ett lite större
utbud även i den egna regionen - det utbud som
Riksteatern står för.
Jag vill också säga lite om det samiska kulturcent-
rumet i Stockholm som vi har yrkat på. Med det vill
jag också yrka bifall till reservation 10 under mom.
19 och 20.
Jag menar att detta är en angelägenhet för hela
landet och att vi borde ta ett nationellt ansvar för en
uppbyggnad. Den samiska befolkningen har fått del
av socialt och ekonomiskt välstånd, visst. Men deras
kulturella behov och önskningar, deras egna önsk-
ningar, negligeras fortfarande. Ibland hänvisar man
till Sametinget och säger: Ni får lösa problemen där.
Här får ni en påse pengar.
Men ett samiskt kulturcentrum i Stockholm är lika
mycket en nationell angelägenhet som Svenska insti-
tutet är när man marknadsför t.ex. svensk litteratur
utomlands, tycker jag. Självfallet ska samernas egna
analyser av den samiska kulturens förutsättningar och
utvecklingsmöjligheter vara utgångspunkt i det
svensk-samiska kulturarbetet.
När jag föreslår ett samiskt kulturcentrum är jag
språkrör för samerna i Stockholm, för de saknar en
egen röst här i riksdagen. Jag framför alltså deras
egen kulturella önskning.
Jag blev så stimulerad av Birgitta Sellén när hon
talade om kulturella infrastrukturer så jag tänkte tala
lite bypolitik här.
I storstäderna är kulturell infrastruktur samma sak
som nationalstadspark, som tysta områden, t.ex. Hall
och Grödinge, och sammanhängande grönområden
som i Järfälla. Hoten mot dessa tysta kulturella in-
frastrukturer är en sanslös kommunal och, i vissa fall,
länspolitik som inte ser längre än till kommungränsen
eller sin egen näsa.
Jag ser det här som ett hot mot hela Mälardalens
regionala utveckling. En flygplats i Hall t.ex. skulle
drabba Södertäljes tredje största arbetsplats. De olika
antroposofiska verksamheterna som Kulturhuset,
trädgårds- och jordbruksnäringen är av världsintresse
liksom medicinsk verksamhet som Vidarkliniken och
arbete med utvecklingsstörda med bl.a. musikinstru-
ment till hjälp.
När landshövding Adelsohn beskriver för riksda-
gens ledamöter vad som behöver göras för att Halls
flygplats ska bli av, säger han att det endast handlar
om att lösa in ett par hundra fastigheter och att ägarna
ska få betalt enligt ett riktigt marknadsvärde för sina
hus. Inte med ett ord nämner han den bullermatta som
då skulle läggas över hela det här området. Han näm-
ner heller inte att området är kulturhistoriskt intres-
sant ur gravplatssynpunkt eller att man i hela världen
omtalar denna stora antroposofiska verksamhet som
inte finns samlad någon annanstans. Hans agerande
utgör ett hot mot regionens kulturella infrastruktur.
Han nämner inte heller att det finns möjlighet till
ökad flygkapacitet i Skavsta eller i Västerås, om nu
trafiken ska öka. Länets egen egoism lyser igenom.
Allt tal om nödvändigheten av en västerled från
socialdemokrater och moderater i länet handlar bara
om ett krav för att man ska kunna exploatera Järva-
fältet. 70-80 % av biltrafiken ska fortfarande in till
cityområdet. Att den kulturhistoriskt värdefulla Lov-
ön beläggs med en bullermatta nämns inte med ett
ord. De här herrarna - det är nämligen herrar - värde-
sätter inte ett område som har bebotts sedan stenål-
dern och förmodligen mycket längre. Deras planer
utgör ett hot mot hela Mälarregionen. Att bristvaran
tyst kulturmiljö exploateras runt Stockholm innebär
en minskad tillväxt i Västerås, Eskilstuna, Uppsala,
Sigtuna, Strängnäs osv. - alla de här städerna i Mälar-
regionen som har t.ex. utbyggd tågtrafik.
I år yrkar jag inte på ett nytt nationellt kulturpoli-
tiskt mål där livsstilsmönster ska gynna kommande
generationer. Jag tror att vägen dit bl.a. handlar om
att man ska förstärka länsstyrelsernas verksamhet och
Riksantikvarieämbetet. Deras ställning måste stärkas.
I de planer som presenteras ska deras kunskap också
finnas med. Tack!