Herr talman! På grund av olyckliga omständighe-
ter blev jag inte anmäld till talarlistan i dag, och där-
för har jag bara fyra minuter på mig och känner mig
något stressad.
Jag börjar med att yrka bifall till reservation 2.
Hur det ekonomiska ansvaret för kulturlivet ska
fördelas mellan samhällets olika aktörer är en aktuell
fråga, som flera har tagit upp.
Får jag först säga till Åke Gustavsson att Mode-
raterna får svara för sig själva - det klarar de bra.
Men kulturen var ett av de områden där utfallet blev
mycket bra under vårt samarbete i regeringen. Det är
svårt med samarbete - det kan man också konstatera
när Åke Gustavsson instämmer i mycket av det som
Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet
säger men har en replikrunda med Charlotta Bjälke-
bring, som ingår i underlaget för regeringen just nu.
Det är inte så enkelt.
När vi talar om samhället menar vi såväl staten
och kommunerna som näringslivet, ideella organisa-
tioner och övriga aktörer. Kristdemokraternas upp-
fattning är att staten måste ansvara för att det finns ett
kulturellt basutbud tillgängligt i hela landet. Förutom
nationalinstitutionerna ska det innefatta regionala
stödpunkter, och de behöver inte nödvändigtvis er-
bjuda ett brett kulturutbud eller representera breda
kulturella centra. De kan representeras av en enskild
institution, som visar god kvalitet ur ett nationellt
eller ett internationellt perspektiv. Tillgång till lokaler
för olika kulturaktiviteter ingår också i en väl ut-
vecklad basstruktur.
De statliga bidragen måste samverka med regio-
nala och lokala stödinsatser. De är beroende av var-
andra, och samordningen behöver förbättras för att
enskilda och institutioner inte ska bli lidande, som de
ofta blir i dag. Kommunernas stöd till kulturverksam-
heten måste även i framtiden vara grunden för de
offentliga kulturinsatserna.
För oss är det en självklar utgångspunkt att sam-
hället utöver den offentliga sektorn omfattar också
den civila eller ideella sektorn med föreningar och
folkrörelser. De har viktiga uppgifter att fylla också i
kulturlivet. Utan deras insatser skulle en stor del av
verksamheten stanna av. Därför är goda villkor och
skatteregler för den ideella sektorn det minsta man
kan begära från statens sida.
I samhället ingår också näringslivet, Charlotta
Bjälkebring. Kulturen måste få genomsyra och be-
frukta också den sektorn. För att det ska vara möjligt
måste det finns ett ömsesidigt utbyte mellan kulturen
och näringslivet.
Därför är jag glad att intresset för kultursponsring
har ökat på senare tid. Det är ingenting som ska
komma till stånd när den offentliga sektorns medel är
uttömda. Offentligt stöd och sponsring är helt enkelt
två olika finansieringskällor. Där kan Lennart Koll-
mats känna sig lugn. Sponsring kompletterar offent-
ligt och ideellt stöd, men ersätter det inte.
Ett långsiktigt samarbete med näringslivet som
bygger på ömsesidig respekt och som självfallet inte
inskränker den konstnärliga friheten kan ge vidgade
möjligheter, i form av både bättre finansiering och
nya arbetsformer. Det ligger självklart alltid i parter-
nas intresse att inte skada sitt anseende genom att
ingå olämpliga avtal. Rädslan för det är överdriven -
det anser i alla fall jag och Kristdemokraterna.
Någon har varit inne på att det finns ett särskilt
samarbetsforum för kultursponsring, Föreningen
Kultur och näringsliv. De har utarbetat etiska råd och
regler för sponsringsverksamhet. Att det skulle behö-
vas ytterligare statliga regler, som Vänsterpartiet
föreslår, anser vi är överdrivet, precis som resten av
utskottet anser. Jag är glad att det låter så i utskottet i
dag. Det är inte så många år sedan som Socialdemo-
kraterna lät precis likadant som Vänsterpartiet låter
just nu.