Fru talman! Åke Gustavsson erbjöd mig just sitt
manus. Men eftersom han samtidigt har talat om att vi
alltid skiljer ut oss från honom och de andra vore det
väl inte särskilt lyckat om man skulle välja den linjen.
Jag hade anmält mig enbart för att säga någonting
om något jag tycker är väsentligt, nämligen att vi ofta
glömmer bort våra särskilda yttranden. I det här ären-
det finns ett sista särskilt yttrande om de funktions-
hindrades delaktighet i kulturen, och det tänkte jag
säga några ord om.
Nu blev det lite strul med tanke på att debatten
plötsligt gjorde ett snabbt hopp framåt och talarord-
ningen blev inte den vi hade tänkt oss. Jag har alltså
tagit på mig att befria Elisabeth Fleetwood från några
av de saker som hon skulle ha tagit upp i sitt anföran-
de.
Jag börjar med att yrka bifall till reservationerna
1, 4 och 7. Reservation 1 är den moderata reservatio-
nen, reservation 4 har vi tillsammans med kd, och
reservation 7 är en fyrpartireservation, m, kd, fp och
c.
Jag återvänder till det jag först hade tänkt att säga,
dvs. det som jag från början enbart hade tänkt att tala
om. Det är oerhört väsentligt att vi trycker på och
markerar i ärende efter ärende delaktighet och möj-
lighet för de rörelsehindrade, hörselhandikappade och
synskadade att på ett rimligt sätt kunna ta del av det
som alla vi andra kan ta del av. Det är därför som vi
har lagt till det särskilda yttrandet i slutet av betän-
kandet. Det är för att markera och samtidigt knyta
ihop detta med det uttalande som gjordes i anslutning
till den proposition och det betänkande som handlade
om radio och TV. Vi kan inte nog understryka hur
viktigt detta är. Den glädje vi alla kan känna över att
inte ha dessa behov att få det särskilda stödet kan vi
sätta på att i stället försöka hjälpa våra mindre väl
bemedlade bröder och systrar i sammanhanget.
Fru talman! Jag ska nu hoppa in och titta lite
grann på vad som har sagts tidigare i debatten. Jag
börjar med sponsringen.
Det finns sedan tidigt 80-tal sponsringsregler fast-
ställda i t.ex. Göteborg, som sedan har varit föredöme
för många andra. Vi var överens från m till v om hur
de skulle utformas. Det har fungerat alldeles utmärkt.
Det är inte så att det står Volvo på ryggen på diri-
genten för Göteborgssymfonikerna när de spelar.
Över huvud taget är det sponsorerna främmande att
lägga sig i verksamheten - därmed är de "körda". Det
finns inga som helst skäl att misstänka att de skulle
lägga sig i innehållet i verksamheten.
När jag som ende riksdagspolitiker var på
Jazzriksförbundets seminarium förra veckan - jag
hade gärna sett människor från andra partier där ock-
så - blev jag uppsökt av representanter från bl.a.
organisationen Kultur- och näringsliv. Vi diskuterade
hur de är mycket noggranna med att tala om för sina
medlemmar eller andra som vänder sig till dem för
råd och dåd att det aldrig får förekomma att de doppar
fingrarna i verksamhetssylten. Man hjälper till, man
skriver ett avtal, men vad som sedan utförs av kul-
turinstitutionen är inte sponsorernas sak att lägga sig
i. Jag har heller aldrig upplevt att så har skett. Det
finns frivilliga överenskommelser, och de fungerar
bra.
När det gäller Riksteatern är det synd att Charlotta
Bjälkebring och hennes två partikamrater, liksom
Ewa Larsson, gick efter pausen i tisdags när vi hade
en diskussion om den utredning som har gjorts i
Kulturrådets regi. Där togs frågan om framför allt
våra regionteatrar och lokala teatrar upp.
I den diskussion som sedan fortsatte framkom
klart att förnyelsearbetet, som det har talats så mycket
om tidigare, sker till stor del just i de regionala teat-
rarna. De spelar för en helt annorlunda nära publik.
De tar upp lokala problem. De måste med sina knap-
pa resurser göra föreställningar på ett annat och fiffi-
gare sätt. De har verkligen lärt sig att trolla med knä-
na för att kunna få fina föreställningar som är väl
förankrade i hembygden.
Det påpekas från flera håll att regionteatrarna
upplever en rejäl konkurrens med Riksteatern. De har
konstaterat samma sak som vi har gjort tidigare,
nämligen att Riksteatern har en fantastisk förmåga att
spela där det redan finns teatrar, medan det finns
mängder av orter i landet som aldrig ser röken av
deras verksamhet. Nog finns det anledning att titta på
den verksamheten. Det var därför vi i början av 90-
talet hade en utredning om Riksteatern. När den se-
dan lades fram i ganska stor enighet, fanns flera för-
slag om att satsa mer på de regionala och lokala orga-
nisatörerna, inte på Riksteatern centralt. När Euro-
parådets kulturexaminatorer kom till Sverige påpeka-
de de samma sak: Varför satsade man på en riksorga-
nisation benägen i Stockholmstrakten, i Hallunda, när
man i stället borde satsa mer på de regionala och
lokala teatrar som finns?
Det intressanta är att när sedan Teaterutredning-
ens förslag har behandlats här har både den ena och
den andra stuckit svansen mellan benen och smitit
ifrån det i stort sett enhälliga betänkande vi lade fram
1994. Lite av samma sak är det när Åke Gustavsson
säger att de kulturpolitiska målen antogs - men inte
fullt ut tillsammans med moderaterna. Nej, vi stod på
den linje med de mål som hade antagits av Kultur-
utredningen där Åke Gustavsson satt med. Det finns
flera skäl att påpeka att det finns ingen anledning att
ständigt vända kappan efter vinden. Om vi har en
uppfattning står vi för den. Vi anser inte att vi på
något sätt behöver skämmas för den.
Det talas också här om att göra studiebesök på
Riksutställningar och Riksteatern. Det som vore in-
tressant är hur många som gör "studiebesök" på de
föreställningar ute i landet som Riksteatern har. Jag
gjorde en liten överenskommelse med den nyligen
avgångne informationschefen på Riksteatern härom-
året. Jag tittade på föreställningar, alltifrån Nässjö
teater i Folkets hus till Folkets hus i Boliden, från
västkusten till östkusten, från norr till söder. Det har
varit många fina föreställningar, och framför allt
beror det på de lokala producenterna och de lokala
organisatörerna. Vi kan samtidigt se att det finns
mängder av föreställningar som hade kunnat göras på
ett annat sätt lokalt, medan däremot vi som aldrig har
velat lägga ned Riksteatern - som Åke Gustavsson
antydde - har sagt att det som de lokala teatrarna
klarar av bättre ska de göra, medan det de inte har
resurser till, dans, stora musikaler, borde Riksteatern
syssla med. Det gäller även tyst teater och den finska
teatern.
Fru talman! Det är många av punkterna som man
skulle kunna fortsätta att lägga ut. Vi kan konstatera
att vi har olika synpunkter. Det var nästan så jag
trodde att Åke Gustavsson hade återanvänt sitt manus
från i höstas. Det lät ungefär som om vi skulle debat-
tera budgetpropositionen. Åke Gustavsson tog åter-
igen upp vad vi ville skära i och inte skära i. Det lät
precis som om det hade varit karbonpapper emellan
på det manus han använde då och det han har nu.
Detta är ett relativt normalt motionsslaktningsbe-
tänkande. Vi skulle väl kanske - vilket Åke Gustavs-
son mycket riktigt påpekade när det höll på att trafik-
politik av det hela - hålla oss till de ärenden som är
behandlade i betänkandet.
Med de orden, herr talman, yrkar jag än en gång
bifall till de tre reservationer jag inledde mitt anfö-
rande med att yrka bifall till.