Herr talman! Det blev en lite seg och långdragen
debatt just om frågan om sponsring. Det är en reser-
vation som vi denna gång inte har yrkat bifall till,
men vi står givetvis bakom den.
Jag tycker att det vore bättre att företagen verkade
för att personalen köpte biljetter och gick på före-
ställningar eller att man använde en del av de perso-
nalbefrämjande åtgärder som vidtas inom företaget
för att stimulera de anställda att uppleva kultur.
Elisabeth Fleetwood och jag måste ändå kunna
vara överens om att andlig och själslig växt gör att
personalen också mår bättre. Det skulle vara bra både
för personalens och för företagets skull om persona-
len mår bättre.
Det ska inte vara så att man deltar i kulturspons-
ring bara därför att man vill ha sitt företags namn på
affischerna eller därför att man ska få gratisbiljetter
till föreställningarna. Jag tycker att det är ett bakvänt
sätt att försöka värna kulturen. Det ska inte heller
vara så att man gör det för att man vill att företagets
namn ska pryda småpojkars och småflickors tävlings-
och träningskläder inom idrotten. Jag tycker att det är
fel väg. Vi måste tänka från det andra hållet och på ett
mycket mera positivt sätt försöka få människor att
delta i kulturlivet. De ska stimuleras till att delta där-
för att de ska växa som människor. Företag ska inte
sponsra därför att de vill att företagsnamnet ska fin-
nas med på reklambroschyrer av olika slag.