Herr talman! Kunskap och kompetens är några av de viktigaste hörnstenarna i ett samhälle eftersom de utgör själva grunden för samhällets utveckling och välstånd. Det är också därför som det är så många partier, organisationer och enskilda människor som har följt de senaste årens rapporter om tillståndet i svensk utbildning med en mycket stor oro.
På något sätt känns det ändå som om vinden har vänt. Reformer genomförs nu, och en förbättringskultur sveper över Utbildnings-Sverige. Kunskap och kvalitet har hamnat i fokus, och insikten om att möta alla elever med höga förväntningar börjar få ett allt större genomslag.
Med tanke på det utredningsförslag som presenterades senast häromdagen och den efterföljande debatten tycks det ändå som om det är fler som uppfattar klokheten i att varje del av det livslånga lärandet måste ta ansvar för sin delsträcka i den här utbildningsstafetten.
Det vi debatterar i dag är ett motionsbetänkande. Det är ett 80-tal motioner som behandlas, och som vi har hört är det en mångfald av olika ämnesområden som lyfts fram.
Det handlar om att införa nya utbildningar eller nya ämnesområden i utbildningar. Att verka för ökad mångfald och genusperspektiv har vi hört om. Vissa ledamöter har också velat riktigt uppmärksamma sin regionala högskola. Det är också ämnesområden som social snedrekrytering och avskaffandet av kårobligatoriet.
Många goda förslag och tankar finns. Men likafullt har utskottet beslutat att avstyrka dessa yrkanden. Man gör det med hänvisning till bland annat gällande bestämmelser. En del av de frågeställningar som har lyfts fram har vi helt enkelt inte förfoganderätt över här i riksdagen. Glädjande nog gör en hel del av planerade eller redan vidtagna åtgärder att vi slår in öppna dörrar. Regeringen har gått före, och en hel del reformer har genomförts.
Det har också tillsatts många utredningar. Det känner vi alla till - det finns ett otal. Vi måste också i sann demokratisk anda ge dem tid att få utvecklas och att få presentera förslagen, och sedan begär man remissrundor och ger en chans till eftertanke, klokhet och funderingar kring vad som är det bästa i förslagen.
Även om vi inte har verkställighet i allt har regeringen slagit in på en målmedveten och en prioriterad linje för att skapa en god kvalitet i universitet och högskolor.
Jag sade tidigare att man har fått en insikt om värdet i detta med höga förväntningar. Och precis samma sak gäller här: Det finns mycket höga förväntningar på den politik som regeringen ska presentera för universitet och högskolor. Vi tar ett steg i taget.
Vi har hört några tidigare talare fråga vad som händer och när det kommer att hända. Men vi går målmedvetet och successivt fram.
Det regeringen har lagt fokus på är ökade frihetsgrader för universitet och högskolor, höjd kvalitet i högre utbildning, att universitet och högskolor ska vara attraktiva arbetsplatser - det är en nog så viktig fråga - och även utökade resurser till forskning och forskarutbildning. Men den frågan har debatterats tidigare, så den tänker jag inte uppehålla mig vid.
Då det gäller den ökade friheten spelar universitet och högskolor många viktiga roller. Det som man kanske först tänker på är bildning: Jag ska utbilda mig. Det handlar om forskning och om att kunna garantera den vetenskapliga kvaliteten. Dessutom finns det ett krav på samverkan med näringslivet.
Men en faktor som regeringen också vill slå vakt om handlar om det självständiga och kritiska tänkandet, som universitet och högskolor måste svara för i vår samhällsutveckling.
Det här är någonting som man har slagit fast på Europanivå. Rektorer från alla länder har sagt att politik och ideologier inte får styra universitet och högskolor. Därför måste vi respektera detta. Det är särskilt viktigt i ett land där staten direkt och genom sina myndigheter står för ungefär 90 procent av verksamhetens finansiering.
Regeringen har i alla fall uttalat att den politiska detaljstyrningen ska minska. Det kan vara nog så viktigt - vi har en högskoleförordning på 111 A 4-sidor. Att minska regelkrångel måste vara ett steg.
Steg 1, som redan har genomförts, handlar om en avpolitisering av högskolornas styrelser.
Steg 2 har genomförts i samband med budgetpropositionen 2008. Man har förenklat anslagsfördelningen och lättat upp det, och man har inte den strikta utformningen som var tidigare, att ett anslag måste gälla på just ett speciellt konto.
Steg 3 är en utredning som har tillsatts för att se över på vilket sätt vi kan förbättra och öka frihetsgraderna. Den ska presenteras i december 2008.
Höjd kvalitet var en annan nyckelfråga som jag nämnde. Det här är en fråga som alla säger sig vilja värna. Men ändå kan man konstatera att de anslag till grundutbildningen som har givits under de senaste tio åren har urholkats till en femtedel - minus 20 procent på tio år. Då räknar jag lågt.
Det här beror bland annat på en kraftig expansion av platser - antalet har fördubblats sedan 1990 - men man förde aldrig med tillräckligt med resurser för att klara kvaliteten i detta.
Det här är ingenting som bara vi uttrycker. Det här uttrycker den tidigare universitetskanslern, rektorer och studenter från SFS.
Konsekvensen har blivit att lärartätheten har sjunkit. Tidigare kunde lektioner hållas i lite mindre grupper. Nu handlar det kanske om föreläsningar inför 400 studenter. I vissa fall kanske den lärarledda undervisningen sker en handfull timmar per vecka, och andelen disputerade lärare är mindre än hälften vid de flesta universitet och högskolor.
Det här gör, mina vänner, att den vetenskapliga kvaliteten sjunker. Och detta sker samtidigt som studenterna investerar tid, pengar och kraft i det här.
Kan vi då tala om den attraktiva arbetsplatsen? Vi står inför en globalisering. Vi står inför en hård konkurrens om personal, och vi måste ha en chans att få de främsta forskarna och de främsta lärarna till oss.
Likaså ser åldersfördelningen sådan ut att en stor andel lärare på högskolorna i dag måste nyrekryteras. Regeringen har tydligt deklarerat att det handlar om kvalitet, och kvalitet ska sättas framför kvantitet. Därför har man ökat anslagen med totalt 360 miljoner under åren 07-08.
Kvaliteten har också granskats via Högskoleverket. De här granskningarna har varit drivande och främjat kvaliteten. Det vi ser nu är också att man kommer med en ny kvalitetsform där utvärderingarna kompletteras med att man utnämner framstående utbildningsmiljöer. Jag måste då ta chansen att faktiskt framhålla att två av de här framstående utbildningsmiljöerna finns i mitt hemlän, nämligen vid Linköpings universitet. Två av fem framstående utbildningsmiljöer finns alltså där.
Tillträdesfrågorna kan vi heller inte bortse från. Jag kommer att återkomma till det i debatten. Men vad det handlar om är att vi har höjt kraven på förkunskaper. Vi har gett möjligheter till meritpoäng. Vi har skickat signaler till eleverna om att det faktiskt spelar roll vad och hur mycket de lär sig i ungdomsskolan. Det här tror vi är signaler som också kommer att medföra att fler faktiskt ser värdet i att redan från början satsa på till exempel en naturvetenskaplig utbildning. Detta har jag också fått vidimerat, senast från Linköpings universitet.
Fru talman! Jag avrundar här. Jag vill peka på att internationaliseringen också är en stor fråga för regeringen. Det visade man tidigt i och med Globaliseringsrådets tillkomst.
Med de steg som har tagits, med de förbättringar som nu sker i ungdomsskolan och med de högre förkunskapskraven när det gäller universitet och högskolor ser vi med stor tillförsikt fram emot en förbättrad kvalitet i undervisningen och en förbättrad möjlighet för våra studenter som läser på universitet och högskolor.
Jag avslutar med att yrka bifall till förslaget i utbildningsutskottets betänkande nr 9.
(Applåder)