Fru talman! Jag hade förra mandatperioden anledning att engagera mig en del i just frågan om nations- och kårobligatoriets framtid. Jag reagerade då mycket starkt mot själva tankegången att riksdagen skulle ta ett beslut innan det förelåg ett färdigt förslag. Den tågordning som regeringen nu har valt är på det viset riktig, det vill säga att man inte fattar något beslut förrän det föreligger en färdig proposition som vi kan ta ställning till här i riksdagen.
Man kan naturligtvis säga att regeringen hade kunnat vara något öppnare i sina direktiv till den utredning som tillsattes. Jag tror att det viktiga var att man lät en erfaren utredare ta sig an problematiken och belysa de ganska komplicerade frågor som det trots allt är, även om det utifrån kan förefalla vara en ganska enkel sak. Men det är uppenbarligen betydligt mer komplicerat än många föreställer sig. Vi som har varit engagerade i studentvärlden en gång i tiden känner väl till det.
Jag har för egen del alltid varit för att man ska avskaffa obligatoriet reellt men menat att det kanske är viktigt att i någon form bevara både nationernas och studentkårernas offentligrättsliga ställning på det sättet att man kan vidmakthålla deras skatterättsliga status. Den utredning som nu Erland Ringborg har lagt fram måste jag för egen del säga att han har lyckats mycket väl med i just det avseendet genom att han på ett elegant sätt har byggt in studentkårerna och nationerna i högskolelagen och vidmakthållit deras offentligrättsliga ställning. För studentnationerna i Uppsala och Lund är detta av fundamental betydelse. För studentnationerna har ju inte lagts in någon form av offentlig finansiering, möjligen att de ska kunna få betalt av universitetet när de gör vissa tjänster.
Däremot tycker jag att den här utredningen på ett något försåtligt sätt har tagit fram en finansiering av studentkårernas verksamhet som enligt min uppfattning är närmast motsatsen till att ge dem en oberoende ställning. Det är ju fråga om en direkt skattefinansiering av de framtida studentkårerna. Man kan självklart fundera på om studentkårerna också ska ha betalt för vad de gör gentemot högskolorna och universiteten. Däremot kan man verkligen ifrågasätta om det är staten som ska betala för den delvis studentfackliga verksamhet som studenterna i dag betalar för genom sina kåravgifter. Jag tror att diskussionen måste föras huruvida det är rimligt att gå vidare med utredningens förslag till finansiering på det sätt som har skett.
Det är självklart att studentkårerna kommer att kunna utvecklas på ett sådant sätt att de har kvar en stor medlemsstock eftersom det kommer att vara förenat med förmåner att till exempel ha en studentlegitimation. Jag tror att det är viktigt att studentkårerna genom sin avgiftssättning fortfarande kan vara oberoende och att studentinflytandet också den vägen kan utvecklas.
(Applåder)