Herr talman! Det råder inget tvivel om hur det ser ut i svensk grundlag. Vi är eniga om att det till syvende och sist är regeringen som har att fatta beslutet. Därför är vi tydliga i reservationen om Palestina och den majoritetstext som finns om Västsahara, att vi från riksdagens sida vill fatta beslut om att uppmana regeringen att erkänna dessa.
Désirée Pethrus, företrädare för Kristdemokraterna, ett av fyra partier i den borgerliga allians som styr det här landet: Hur ska man förhålla sig till en sådan uppmaning från riksdagen? Ska man ignorera en uppmaning om att erkänna Västsahara eller ska man följa en uppmaning från en majoritet bland Sveriges folkvalda?
Det finns ett annat exempel från 2010. En majoritet i kammaren erkände folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontier i dåvarande Ottomanska riket. Det beslutet har regeringen hittills valt att förhala och ignorera. Tycker Désirée Pethrus att det är en bra modell för hur regeringen ska hantera riksdagsbeslut som också ska användas i Västsaharafrågan?
Désirée Pethrus sätt att argumentera om Israel är konstigt. Om Sverige erkänner Palestina som stat eller inte påverkar egentligen inte vem som sitter vid ett eventuellt bord där man ska föra förhandlingar. Vänsterpartiets ståndpunkt är tydlig. Det har vi uttryckt i våra motioner. Vi tror att om vi ska nå fram till fruktbara förhandlingar när det gäller Israel och Palestina måste alla relevanta parter finnas med vid förhandlingsbordet. Det har vi varit tydliga med i våra motioner.
Jag konstaterar fortfarande att Désirée Pethrus använder olika måttstockar. Det är väl det som Désirée Pethrus till slut erkänner. Det ska vara lite olika bedömningar i olika lägen. Det kan vara vissa kriterier för Kosovo, andra kriterier för Palestina.
Det räcker inte. Det funkar inte. Jag tycker att vi ska ha en måttstock, nämligen folkrätten, den internationella humanitära rätten.