Herr talman! Det är en stor missuppfattning att Urban Ahlin har erbjudit oss någonting eller att det har skett någon form av förhandlingar. Om det nu skulle vara så väl att övriga oppositionspartier skulle kunna tänka sig att komma och prata med oss skulle jag bli glad. Tyvärr är det inte riktigt så. Jag tycker kanske att de anklagelser som kommer om att oppositionspartierna börjat samarbeta med oss är lite fega, för jag kan tyvärr dementera. Så väl är det inte riktigt att de accepterar att prata med oss. Det här är ett beslut som vi har tagit själva och som vi tyckte var viktigt.
Vi tycker fortfarande, som jag har framfört i debatten, att det är viktigt att folkomröstningen kommer till stånd och att det blir ett fredsavtal. Men vi ser också att det på vägen dit verkar på något sätt omöjligt att få Marocko att gå med på det här. Det är det som gör att vi tycker att ett erkännande i det här läget kan, som jag sade, ge en tydlig signal om vårt stöd för Västsaharas rätt till självständighet, ge en tydlig signal till Marocko om att de inte kan fortsätta på den väg de valt, att motarbeta folkomröstningen, att motarbeta fredsavtal och motarbeta en fredlig uppgörelse. Det är där vi har landat. Vi ser ingen annan väg framåt än att ge den här tydliga signalen till regeringen, att vi tycker att vi bör stödja ett erkännande av Västsahara och deras kamp för att bli självständiga.
Sedan anser vi fortfarande som sagt att det till syvende och sist måste vara västsaharierna som de facto när de ska bli självständiga avgör sin egen framtid i en folkomröstning. Det är viktigt.