Fru talman! Jag får också tacka för svaret. Detta är
en väsentlig debatt. Det är en debatt som inte bara
förs i Sverige. Den förs faktiskt i hela Europa. Om
man följer den debatt som förs i Europa finner man
att det finns andra än lyriker som beskriver vad
EMU kan ställa till med och delvis redan har ställt
till med.
EMU-processen har också skarpa kritiker, kanske
inte bland centralbankschefer och finansministrar
men bland andra människor.
Det är ett märkligt fenomen att regeringen och ja-
sidan nu på något sätt försöker hävda att
Maastrichtavtalet inte gäller i alla delar. Jag måste
som ledamot i riksdagens EU-delegation säga att
jag faktiskt får motsatt information ute i Europa,
nämligen att Maastrichtavtalet skall gälla.
Finansministern och andra ministrar talar om
kartan och terrängen. Det är terrängen vi skall
följa. Då är frågan varför vi skall förbinda oss att
följa en karta som uppenbarligen inte gäller.
Självfallet har terrängen förändrats när det gäller
framkomligheten till den gemensamma valutan,
men ute i Europa möter jag ett annat intryck av
denna förändring. Man hävdar att man är på väg
tillbaka, att man kan uppnå konvergensvillkoren
och att man inom en ganska snar framtid kanske
kan låsa valutorna gentemot varandra. Det står för
övrigt i Svenska Dagbladet i dag.
Henning Christophersen, EU-kommissionens
finanspolitiskt ansvarige, är tämligen säker i dag i
Svenska Dagbladet. Flera medlemsländer kommer
att ha uppfyllt valutaunionens krav 1997--98 och
han tror på ett beslut om en gemensam valuta före
år 2000.
Jag och många med mig ute i Europa menar att
försöken med fasta växelkurser sannolikt har lett
till en fördjupad socialkris i EU. EU-kommissionen
begärde för övrigt en rapport hösten 1991. Den
begravdes, eftersom den var litet obehaglig. Fem
fristående ekonomer varnade för att detta skulle
leda till regionala obalanser och behov av insatser
och resurser långt utöver de resurser som EU
förfogade över. Den här rapporten ville man inte
släppa, eftersom den kom just före den danska
folkomröstningen.
Den information som jag har fått från Europa visar
att de fasta växelkurserna sannolikt också bidrog
till spekulationsattackerna mot de svagare
valutorna under 1992--93. När ett land släpar efter
ser naturligtvis spekulanterna detta och attackerar
valutan. Frågan är om det är realistiskt att tro att
man i en så pass stor öppen marknadsekonomi skall
kunna undvika en mycket ojämlik utveckling i olika
delar i unionen. T.o.m. under en övergångsperiod
har det visat sig vara svårt.
Efter det att man har infört en gemensam valuta
kommer det att fordras mycket stora ekonomiska
resurser för att jämna ut skillnaderna i unionen. Vi
kan inte räkna med den rörlighet av arbetskraften
som t.ex. finns i USA.
Finansministern säger att det finns en annan
inriktning av den ekonomiska politiken. Jag vill
säga att man under det sista året i viss mån har
börjat uppmärksamma arbetslösheten, men
konvergensvillkoren är ju inte på något sätt
ändrade. Vid toppmötet i höstas handlade det
främst om svagare socialt skydd, mer
lönedifferentiering, nedskärning av offentliga
utgifter osv. Det fanns ingen målsättning preciserad
i siffror när det gällde minskningen av
arbetslösheten eller pengar till satsningar på
infrastruktur. Inte heller tillmötesgick man kravet
på en sänkt räntenivå.
Jag menar att kursen med konvergensvillkoren
ligger fast. I många europeiska länder är
arbetslösheten en ickefråga i den ekonomiska
politiken. Inom EU är den möjligen en
socialpolitisk fråga. Det är tyvärr den erfarenhet
jag har.
Jag har tagit del av det avtal som vi fick förra
veckan. Jag kan, liksom Birgitta Hambraeus, inte
finna att det finns någon juridiskt bindande
möjlighet för Sverige att likt England och Danmark
egentligen själv fatta dessa beslut. Möjligen kan
man göra andra politiska bedömningar.
Holland och Tyskland hänvisar man också till.
Holland och Tyskland ville veta om alla
medlemsländer hade uppnått konvergensvillkoren
innan de anslöt sig till den gemensamma valutan.
Några sådana villkor har inte Sverige ställt.
Tvärtom för man resonemanget att man stegvis
skall kunna bygga upp den gemensamma valutan.
Punkt 4 i artikel 109j är mycket klar på den här
punkten. Den säger att rådet med kvalificerad
majoritet skall kunna besluta att den tredje fasen
skall inledas senast den 1 januari 1999. I protokollet
som Birgitta Hambraeus hänvisade till är man
också skarp i sina formuleringar. Man fastslår den
oåterkalleliga karaktären av gemenskapens
utveckling mot tredje fasen och säger att alla
medlemsstater, oavsett om de uppfyller de
nödvändiga villkoren för införandet av en enda
valuta, skall respektera önskan om att den tredje
fasen snabbt skall inledas.
När det gäller Sverige har Christophersen också
sagt att vi visserligen kan besluta men att det måste
bli ett positivt beslut.