Fru talman! Jag kan konstatera att i den avtalstext
som vi fått tillgång till finns ingenting som säger att
Sverige har rätt att fatta beslutet om det tredje
steget. Det är i stället ett ensidigt yttrande från
Sverige som man litar till. Jag vidhåller att detta
tyder på att man faktiskt är beredd att ta en kris i
relationerna om man skulle ge sig in på ett sådant
här beslut.
På något sätt är det så i Sverige att man inte möter
några riktiga unionsanhängare. Snarare möter man
på något sätt två olika nej-linjer. En nej-linje gäller
stora och centrala delar av Maastrichtfördraget.
Man säger: Det här står visserligen i texten -- det
här är kartan -- men vi skall göra så här. Det är
också en variant på nej till Maastricht som etablerar
sig. Det kommer således verkligen att bli intressant
att se hur det blir. Vi menar att konsekvensen
egentligen borde vara att man ärligt sade: Det här
kan vi inte ställa upp på. Det är alltför stor
osäkerhet över huvud taget. Frågan är alltså om det
här relativt hastigt tillkomna projektet kommer att
fungera.
Jag noterar också att finansministern nästan
instämde i att det sätt på vilket man lade upp
valutasamarbetet i början av 90-talet bidrog till
krisen och till de spekulationer som vi fick och som
gav sig på särskilt de valutor som inte var riktigt
starka. Det är just den information som vi har fått
t.ex. av irländarna i EU-parlamentet. De var
mycket kritiska och menade att valutan
attackerades därför att man inte hade sådana
resurser att man kunde stå emot.
Vad jag tror behövs för att man skall klara de
ekonomiska och sociala målen -- arbetslösheten,
minskade klassklyftor och minskade regionala
klyftor -- är stora ekonomiska resurser. Men de
ekonomiska resurserna finns inte vare sig hos
kommissionen eller hos ministerrådet, dvs. i de
centrala institutionerna, utan de resurserna finns i
de nationella statsbudgetarna. Det är där så att säga
som den politiska förändringen måste ske för att vi
skall kunna få en ändring på det här.
Vidare noterar jag att finansministern inte svarade
på frågan om den skrivning i vår regeringsform som
gäller Riksbanken kan stå kvar vid ett medlemskap
i den europeiska unionen.