Fru talman! Några av svaren på de frågor som
Birgitta Hambraeus upprepade finns med i det
första skriftliga svaret. Jag upprepar dem gärna.
Framför allt handlar de om Sveriges inställning till
EMU. Den svenska positionen är framförhandlad
mellan de fyra regeringspartierna och
socialdemokratin om att Sverige vill delta i den
framväxande ekonomiska monetära unionen.
Även formerna för detta är framförhandlade, och
det är överenskommet mellan regeringspartierna
och socialdemokratin att Sveriges riksdag har det
slutliga avgörandet. Sverige blir alltså inte
automatiskt medlem därför att Sverige ratificerar
medlemskap i EU. Denna interna beslutsprocess
har vi informerat om. Tyskland och Holland har
gjort på samma sätt. Deras parlament har också det
slutliga avgörandet. Detta har vare sig med
Maastrichtfördraget eller med EU-länderna i övrigt
att göra.
Det är dessutom väldigt viktigt att vi i Sverige inte
beter oss som om EU-länderna skulle ha rätt att
godkänna eller inte godkänna hur Sveriges riksdag
fattar sina beslut. Det vore att förminska värdet av
Sveriges riksdag. Formen för detta
ställningstagande är mycket central, för att just
framhäva att detta beslut är internt, att det är
Sveriges riksdag som har att avgöra det och att
ingen annan har med det att göra; det är Sveriges
riksdag som bestämmer.
Birgitta Hambraeus tyckte att vitboken var
gammalmodig. Det tycker inte jag. Jag tycker att
den innehåller en hel del av intressant slag, inte
minst när det gäller ganska stora satsningar på
informationsteknologi och den nya teknikens
användning för att just främja investeringar och
jobb i de europeiska länderna.
Just från miljösynpunkt, som det nämndes, Birgitta
Hambraeus, är det väldigt centralt att komma med
i själva beslutsprocessen. Vad är en självständighet
värd om de avgörande besluten för den svenska
miljön, de svenska jobben och den svenska
välfärden skulle fattas av organ där Sverige inte är
representerat? Man kan visserligen här bestämma
alla möjliga saker, men det centrala är ju om det
behövs mer av internationellt samarbete för att lösa
miljöproblem och ekonomiska problem.
Min uppfattning är att mer av internationellt
samarbete hjälper till att lösa problemen på ett bra
sätt. Det ger oss därmed fler jobb och en starkare
bas för en välfärdspolitik, som jag är övertygad om
att både Birgitta Hambraeus och jag är vänner av.
Men det förutsätter att Sverige är med och
samarbetar för att lösa problemen.
Bengt Hurtig tog upp synpunkten att
konvergenskraven har funnits vara otillräckliga för
att skapa ekonomiskt framåtskridande. Det kan jag
gärna hålla med om. Det var nog så, att ett skäl till
valutaoron både åren 1992 och 1993 var att man i
fråga om det valutapolitiska samarbetet hade
kommit i otakt med det andra ekonomisk-politiska
samarbetet -- man hade gått litet för snabbt fram,
medan det andra haltade. Det har man noterat, och
ytterligare samarbete inom finanspolitiken på
andra områden i form av både en vitbok och
riktlinjer för ekonomisk politik är nu på god
frammarsch. När dessa båda politikområden
kommer bättre i samklang med varandra finns
också goda förutsättningar att nå de ytterligare
positiva effekter som kommmer av det samarbete
som också inkluderar den ekonomiska monetära
unionen.
Jag vill gärna säga att allt detta samarbete vad gäller
EMU -- som inte handlar om nuet utan om en
framtid efter ett beslut i Sveriges riksdag -- har som
främsta syfte att skapa en starkare ekonomisk
utveckling i Sverige; det finns också stora
möjligheter att uppnå detta syfte. Det betyder att
människor kan få jobb med större säkerhet och att
vi kan ha en större säkerhet i den ekonomiska
basen vad gäller exempelvis pensioner, sjukvård,
äldreomsorg och barnomsorg. Allt detta är mycket
viktiga delar i det svenska välfärdssamhället. Att
uppnå en bättre miljöeffekt i Sverige kräver ett
överstatligt samarbete. Miljöföroreningarna
känner ju inga nationsgränser. Allt det som vi i
Sverige är måna om att få bra uppnår man lättare
genom mer samarbete. När den tiden kommer,
efter ett beslut i Sveriges riksdag, ingår faktiskt ett
deltagande i den ekonomiska monetära unionen.