Herr talman! Birgitta Hambraeus har ställt frågan
om Sverige har rätt att stå utanför EU:s
valutaunion.
I inledningen till frågan omnämns kort något om
EMU-processen. Låt mig först göra några
förtydliganden kring denna process och därefter
besvara frågan.
Maastrichtfördraget har nu trätt i kraft och därmed
också den del av dess regelverk som rör den
ekonomiska och monetära unionen (EMU). EMU
skall enligt fördraget förverkligas stegvis. Den
andra fasen -- som inleddes den 1 januari 1994 -- är
en förberedelsefas. För deltagande i själva
valutaunionen -- den tredje fasen -- skall
medlemsländerna kunna uppvisa en ekonomisk
stabilitet som uttrycks i ett antal överenskomna
kriterier för inflation, räntor, offentliga finanser
och fast växelkurs, de s.k. konvergenskriterierna.
En granskning kommer att äga rum 1996, och vid
behov även 1998, för att utröna i vilken
utsträckning förutsättningarna för bildandet av en
valutaunion är uppfyllda. Så långt fördraget.
Vid en bedömning i dag, år 1994, av valutapolitiken
i Västeuropa kan dock ingen gå förbi
konsekvenserna av de dramatiska händelser som
skakade valutamarknaderna under 1992 och 1993.
Även om kartan i form av fördragstexten om
EMU:s olika faser naturligtvis fortfarande finns,
kan ingen gärna ha undgått att lägga märke till att
terrängen förändrats en del sedan kartan gjordes i
Maastricht.
I verkligheten har den fortsatta vägen mot
valutaunionen blivit mer osäker. Det gäller både
tidtabellen och det sätt på vilket länderna kan
tänkas genomföra det valutapolitiska samarbetet
syftande till gemensam valuta. T.ex. förefaller
tanken att alla länder samtidigt skulle gå med i
tredje fasen av EMU orealistisk. Snarare får man
tänka sig en successiv utvidgning av en från början
liten kärna av länder med likartade ekonomisk-
politiska förutsättningar.
En anledning till den ökade osäkerheten är den
svaga ekonomiska utvecklingen i Europa som bl.a.
har lett till stigande arbetslöshet och till en kraftig
försämring av de offentliga finanserna i EU-
länderna. Beträffande framför allt kraven på sunda
offentliga finanser har förutsättningarna för ett
tidigt uppfyllande av Maastrichtfördragets kriterier
kraftigt försämrats.
Det ekonomiska samarbetet i EU har därför i dag
givits en delvis annan inriktning, och man
prioriterar nu i högre grad frågor om tillväxt för att
minska den höga arbetslösheten. Den vitbok om
tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning som
presenterades i december förra året är ett konkret
bevis på att EU-länderna i dag är djupt bekymrade
över den höga arbetslösheten och är beredda att
vidta åtgärder för att minska den. För undvikande
av missförstånd vill jag påpeka att detta inte
innebär att kravet på låg inflation prioriterats ned.
Låga prisökningar är tvärtom en avgörande
förutsättning för en uthållig sysselsättningsökning.
Vad beträffar kraven på de offentliga finanserna är
det fel att, som Birgitta Hambraeus vill göra
gällande, EU-kommissionen skall ''kontrollera
varje medlemsstats statsbudget''. Man måste skilja
på budgetens innehåll på olika huvudtitlar och
ändamål å ena sidan och budgetsaldot å den andra.
Maastrichtfördraget innehåller ett förfarande där
rådet av ekonomi- och finansministrar kan agera
om ett land bedriver en oansvarig finanspolitik som
kan riskera att skada grannarnas ekonomier och
påtagligt avviker från de riktlinjer om de offentliga
finanserna som man kommit överens om.
Innan ett land deltar i själva valutaunionen går
EU:s sanktionsmöjligheter inte längre än till att
rikta en rekommendation till landet i fråga samt att
offentliggöra denna. Inte minst mot bakgrund av
att de flesta EU-länder i dag har större underskott i
de offentliga finanserna än vad Maastrichtfördraget
föreskriver är det ännu oklart hur detta förfarande
kommer att tillämpas i praktiken.
De kriterier på stabilitet som ställts upp av EU-
länderna för ett deltagande i valutaunionen syftar
till att säkerställa långsiktig stabilitet i den
ekonomiska utvecklingen. Såväl penning- som
finanspolitik bedrivs under fas två på nationell nivå.
Det ankommer på varje enskilt land att verka för
att uppfylla de överenskomna kriterierna på
stabilitet. Kraven är riktmärken för
medlemsländerna.
Regeringen för en ekonomisk politik som främjar
tillväxt och fler jobb samt ger en stabil bas för
välfärden. Det är en från våra egna värderingar och
utgångspunkter utformad politik. Som en viktig
konsekvens har dock politiken att
konvergenskraven uppfylls om ett antal år. EU:s
riktmärken för den ekonomiska utvecklingen -- låg
inflation, låga räntor, sunda statsfinanser och stabil
växelkurs -- ligger i linje med regeringens
ekonomiska politik. Det finns således ingen
motsättning mellan EU:s kriterier på stabilitet och
de långsiktiga målen för regeringens ekonomiska
politik.
Låt mig därefter övergå till resultatet av
medlemskapsförhandlingarna om EMU. Birgitta
Hambraeus frågar om förhandlingarna säkerställt
en rätt för Sverige att stå utanför valutaunionen.
Jag vill dela upp mitt svar i två delar. Dels
regeringens inställning till deltagande i en
valutaunion i Europa, dels formerna för ett svenskt
beslut att gå med i valutaunionen.
Regeringens inställning till deltagande i EMU:s
valutaunion, såsom den kom till uttryck i den
svenska förhandlingspositionen rörande EMU, har
tidigare presenterats i riksdagen. Positionen
innebär att Sverige vill delta i den framväxande
ekonomiska och monetära unionen.
Angående formerna för beslut om Sveriges
deltagande gäller följande. Om Sverige kommer att
delta i en tredje fas av EMU beror dels på när vi
uppfyller inträdeskraven, dels på om vi själva vill.
Sverige kommer inte att automatiskt bli medlem i
den slutliga valutaunionen enbart för att vi
ratificerar medlemskap i EU. Sverige har i
förhandlingarna anmält, och detta har noterats till
protokollet, att riksdagen har det slutliga
avgörandet. Formerna för hur ett medlemsland
fattar beslut om att delta i valutaunionen avgör
landet självt, och det står följaktligen inget om
detta i Maastrichtfördraget. Storbritannien och
Danmark har dock i protokoll till fördraget
förbehållit sig rätten att säga nej till EMU:s tredje
fas. Tyskland och Nederländerna har gjort klart att
dessa länders parlament har det slutliga
avgörandet.
När och om det blir aktuellt för Sverige att gå in i
EMU:s valutaunion kommer de länder som då
ingår i EU att granska Sverige för att se om vi
uppfyller de då gällande konvergenskraven. Bland
dessa länder ingår då även Sverige. Uppfyller
Sverige kraven har vi rätt att vara med i
valutaunionen.
Ett sådant steg kommer emellertid, som regeringen
också redovisat för riksdagen, för EU-länderna och
i pressen, att föregås av en inhemsk
beslutsprocedur. När EMU:s tredje fas blir aktuell
för Sverige kommer således frågan om ett svenskt
deltagande att avgöras av riksdagen, som
behandlar frågan på basis av en särskild proposition
om Sveriges deltagande i EMU:s tredje fas.
Sammanfattningsvis: Regeringen vill delta i EU:s
valutaunion om en sådan kommer till stånd,
eftersom detta skulle förbättra förutsättningarna
för ökad sysselsättning, investeringar och tillväxt.
För att deltagande i valutaunionen skall kunna bli
möjligt måste målen för regeringens ekonomiska
politik först uppnås. Ett svenskt inträde i
valutaunionen förutsätter vidare att riksdagen tar
ställning för ett deltagande efter förslag från
regeringen.