Herr talman! Också jag vill tacka finansministern
för svaret.
Har förhandlingarna säkerställt Sveriges rätt att stå
utanför valutaunionen?, frågar Birgitta
Hambraues. Frågan ligger nära: Varför ställer man
en sådan fråga, när svaret så många gånger har
givits här i kammaren? Vi vet alla att avgörandet
för Sveriges deltagande i EMU ligger dels i denna
riksdags hand, dels i de andra medlemsstaternas
händer.
Sveriges riksdag har avgörandet i sin hand. Om inte
Sverige kan möta EMU-villkoren får vi inte vara
med hur gärna vi än vill. Svårigheten är att komma
in, inte att hamna utanför. Uppenbarligen har
interpellanten ännu inte förstått det som större
delen av Europas sakkunskap och politiker insett,
nämligen betydelsen av en ekonomisk och monetär
union. Det är svårt att se något annat skäl till att
interpellanten ställer denna fråga, än att
misstänkliggöra syftet med EMU.
Syftet med EMU är att få högre levnadsstandard,
bättre välfärd, fler jobb, mindre arbetslöshet och
att helt enkelt skapa tryggare villkor för människor.
Det vet interpellanten, och ändå frågar hon.
Är interpellantens sakkunskap på den ekonomiska
området större än den som Europas samlade
finansministrar som helhet kan uppvisa? Några
objektiva belägg för detta är svårt att se. Därmed
inte sagt att samlad kunskap är allena saliggörande,
men det stärker onekligen beslutsunderlaget.
Interpellantens linje, ett Sverige utanför EMU, där
de flesta av våra viktigaste handelsländer är med,
innebär med största sannolikhet stora risker inte
bara vad avser investeringar, välfärd,
levnadsstandard, utan också vad avser jobb och
värdet på vår valuta.
Fråga svenska folket om det föredrar en hårdvaluta
som den tyska, en framtida ecu, ett slags euromark,
eller en mjukvaluta -- esperantogeld, som tyskarna
säger. Hade Sverige haft samma hårdvaluta som
Tyskland, hade varje svensk krona i dag varit
avsevärt mer värd än på 60-talet.
Skulle de flesta svenskar tacka nej till avsevärt
högre levnadsstandard? Att döma av den
ekonomiska debatten i övrigt i Sverige förefaller
det osannolikt. Debatten om agendan och
tidsgränserna för EMU är oerhört svensk, man
skulle kanske t.o.m. kunna kalla den för litet
fyrkantig.
Åtgärdsarsenalen och tidsgränserna är
arbetsredskap inom EU. Den som följer EU-
samarbetet borde ha hunnit notera det. Utan mål
och tidsram kommer man inte så långt i det
internationella samarbetet. Skulle man sedan inte
hunnit uppnå målet till det utsatta datumet, får man
väl ta nya tag och sträva vidare utfrån den
verklighet man kämpar i.
I den verkligheten ingår tyvärr också bakåtsträvare
som uppenbarligen inte ens vill uppfylla de villkor
som långsiktigt befrämjar välstånd. Det svåraste
med ett sådant ställningstagande som
interpellanten gör är det svek det innebär mot våra
bröder och systrar i Öst- och Centraleuropa.
Interpellantens linje riskerar nämligen att skapa en
grogrund för ett mer protektionistiskt Västeuropa
som inte orkar hjälpa våra öst- och
centraleuropeiska vänner genom ökad frihandel
och därmed starkare marknadsekonomi och
demokrati.
Den som tror att Sverige ensamt, med 8,5 miljoner
invånare, kan utgöra en marknad för Öst- och
Centraleuropa borde delta i den moderna skolans
mängdlära för att få balans i sina
ställningstaganden.
Europadebatten i den här kammaren borde lyftas
från en nivå där svaren är självklara. Man borde
mer gå in på frågor om hur Sverige skall lyckas
klara av EMU:s villkor och hur vi skall klara av vårt
politiska ansvar att se till att Sverige får vara med i
EMU så snabbt som möjligt. I annat fall riskerar vi
att snabbt köras om av våra nordiska grannländer.
För närvarande anses bara Luxemburg och
möjligen Danmark klara EMU:s krav samt Norge
och Österrike av kandidatländerna.
Det finns anledning för Sverige att se om sitt hus,
precis som regeringen vill, så att man uppnår de
ekonomiska mål som är så eftersträvansvärda.
Även den europeiska socialdemokratin har i sin
valplattform, inför ''Europavalet'', varmt
tillskyndat Maastrichtavtalet, inklusive EMU och
valutaunionen, just för att skapa arbetstillfällen och
skydda basen för den sociala välfärden.
Eftersom interpellanten uppenbarligen inte har
förstått värdet av dessa politiska mål eller hur de
ekonomiska sammanhangen fungerar finns det
anledning att ställa en följdfråga till statsrådet i
hopp om att svaret skall kunna bidra till att klara ut
den förvirring som interpellantens fråga kan
åstadkomma för svenska folket. Svaret är självklart
för de flesta, dock inte för interpellanten.
Varför eftersträvar statsrådet de mål som
valutaunionen syftar till? Svaret är enkelt för den
som inte tar brödet på bordet för givet.