Herr talman! Jag vill först uttrycka min glädje
över att justitieutskottet har givits möjlighet att delta i
välfärdsdebatten. Välfärd kan ju bl.a. uttolkas som
"att färdas väl", och för att färdas väl genom livet
krävs inte bara materiell försörjning. Färden är inte
god om vi t.ex. är rädda för att bli offer för brott.
Herr talman! Familjen har avgörande betydelse då
det gäller att förhindra att unga människor begår brott.
Föräldrarna måste alltid ha huvudansvaret för att barn
och ungdomar lär sig respektera andra människor.
Bästa sättet att förebygga brottslighet är att barn och
ungdomar får lära sig att ta ansvar för sig själva och
sina medmänniskor. Som vuxna har vi en skyldighet
att dels fungera som goda förebilder för de unga, dels
lägga oss i så snart vi upptäcker att unga människor i
vår närhet genom sitt beteende signalerar att de är på
väg att spåra ur.
Detta innebär bl.a. att vi alla har ett ansvar för att
med ord och handling tydligt visa att vi inte accepte-
rar kriminalitet eller andra hänsynslösa beteenden.
Föräldrarnas skadeståndsansvar för barns handlingar
preciserades och utökades på den borgerliga regering-
ens initiativ. Denna skärpning är en viktig markering
från statsmakternas sida att man numera ser på föräld-
raansvaret på ett annat sätt än tidigare.
Också försök med frivillig föräldrasamverkan för
att hindra ungdomar från att ägna sig åt fylleri, förstö-
relse och våld är av mycket stort värde. Aktioner av
typen "farsor och morsor på stan" är värda all upp-
muntran och allt stöd.
Efter familjen är det skolan som har den viktigaste
uppgiften då det gäller att förebygga brott. Det är här
inte endast fråga om att skolan skall förmedla grund-
läggande kunskaper om vad som är tillåtet och otillå-
tet i samhället. Det gäller i lika hög grad att se till att
skolarbetet fungerar. Märker elever att de inte behö-
ver följa lärarnas anvisningar eller att de kan skada
andra elever eller skolans egendom utan att de möts
av en tydlig reaktion, är detta ett svek mot den norm-
förmedling som familj och lagstiftare bedriver.
I vissa av de s.k. miljonprogramsområdena kan vi
i dag se att undermåliga kunskaper i svenska språket,
som också resulterar i dålig skolunderbyggnad i öv-
rigt, är en bidragande orsak till mycket ont i vårt sam-
hälle. När förmågan att göra sig förstådd med ord inte
räcker till ligger våldet ofta nära till hands. Från bl.a.
brottsförebyggande synpunkt är det förödande när
unga människor lämnar skolan med rakt igenom brist-
fälliga kunskaper och dåliga betyg och därmed en i
princip stängd arbetsmarknad framför sig. Skolans
betydelse och ansvar för unga människors utveckling
kan därför inte nog betonas.
Det senaste årets brutala våldshändelser har på
nytt väckt frågan om medievåldets betydelse för ut-
vecklingen av våldstendenser bland barn och ungdo-
mar. Det finns i samhället starka önskemål om att ta
avstånd från yttringar som uppmuntrar till människo-
förakt och våld. Vi moderater delar naturligtvis den
uppfattning som kommer till uttryck i sådana önske-
mål. Speciellt känsligt är det förstås när barn och
ungdomar som ännu inte har hunnit bilda sig en färdig
moraluppfattning möter meningslöst våld i olika for-
mer.
Men vi är också motståndare till att införa censur
och förbud. Anledningen är att vi är övertygade om
att förbud inte är bästa lösningen på den här sortens
problem. Avgörande för hur man ställer sig i denna
fråga är naturligtvis vilken människosyn man har.
Man tror antingen på den enskilda människans förmå-
ga att ta ansvar för sig själv eller på att makthavarna
är bäst skickade att utforma och överföra normer.
Ett viktigt bidrag för att stävja medievåldet är en-
ligt vår uppfattning att effektivisera videohandlarnas
ansvar för otillåten utlämning av film eller videogram.
Därför har också vi moderater föreslagit en effektivi-
sering av den regel härom som finns i vår lagstiftning.
Den borgerliga regeringen beslutade i mars 1994
att ge Brottsförebyggande rådet i uppdrag att utarbeta
ett underlag för ett nationellt brottsförebyggande
program i syfte att samordna rättsväsendets brotts-
förebyggande arbete med det brottsförebyggande
arbete som bedrivs inom andra samhällssektorer. En
central fråga för BRÅ att ta ställning till är vilka åt-
gärder som krävs för att förhindra att barn och ung-
domar dras in i kriminalitet och missbruk. Det ligger
också i uppdraget att beakta vad som anges i direkti-
ven till trygghetsutredningen när det gäller lokalt
brottsförebyggande arbete i olika samverkansformer.
Om brottsligheten skall kunna minskas och männi-
skor känna trygghet mot brott, måste kriminalpoliti-
ken samordnas och bygga på en helhetssyn. De brotts-
förebyggande åtgärderna inom rättsväsendet måste
därför samordnas med insatser från andra myndighe-
ter samt från enskilda organisationer och näringsliv.
För att uppnå de kriminalpolitiska målen räcker
det alltså inte med traditionella kriminalpolitiska
åtgärder. Den förebyggande effekten av ett straffsys-
tem skall naturligtvis inte undervärderas, men av
avgörande betydelse är att brottsligheten bekämpas på
ett tidigt stadium och på bred front. Exempelvis begås
det första brottet ofta redan i 10-12-årsåldern. För att
hindra uppkomsten av en brottskarriär måste det
brottsförebyggande arbetet inriktas på åtgärder före
tonåren.
Människors benägenhet att begå brott påverkas i
stor utsträckning av hur samhället i övrigt är utformat.
Beslut inom andra områden än dem som traditionellt
anses tillhöra kriminalpolitiken kan få stora konsek-
venser för brottsligheten. Av särskild vikt är åtgärder
för att stärka familjens roll och för att bibringa unga
sunda normer och värderingar.
Den förra regeringens målsättning att snabbt få
fram ett nationellt brottsförebyggande program borde
därför också ligga i den nuvarande regeringens intres-
se. Nu har emellertid tidpunkten för BRÅ:s rapport
senarelagts och, än värre, trygghetsutredningen har
fått ytterligare sex månader till förfogande för sitt
arbete. Detta innebär att vi kommer att få vänta på det
program som enligt moderat mening är behövligt
snarast.
Ett gammalt men fortfarande lika aktuellt moderat
krav är att återinföra närpoliser. Vi menar att mycket
är vunnet med att det finns lokala poliser som är väl
förtrogna med situationen inom sitt område, både när
det gäller att upprätthålla ordningen rent allmänt och
vad gäller uppsikten över unga människor som det av
olika anledningar bör riktas uppmärksamhet mot. Vårt
mål är ett samhälle där det känns naturligt för männi-
skor att se och tala med sin närpolis liksom att infor-
mera närpolisen om sådant som försiggår i det område
som man bor och verkar i.
Genom samarbete mellan de boende i ett område
och närpolisen kan inte bara en stor del av vardags-
brottsligheten, som ofta begås av ungdomar, upptäck-
as och beivras. Närpolisverksamheten innebär också
större möjlighet att i tid ingripa mot dem i ett område
som är på väg att spåra ur. Inte minst är detta viktigt
när det gäller att fånga upp unga människor som är på
väg att hamna fel i livet.
Mot denna bakgrund utgör den socialdemokratis-
ka regeringens nedskärningar med 235 miljoner kro-
nor på polisväsendet ett första steg, varav 198 miljo-
ner avser den lokala polisorganisationen, dvs. basen i
polisverksamheten, ett reellt hot mot människors
säkerhet.
Vi moderater motsatte oss besparingarna på det
lokala polisväsendet. Riksdagen beslut innebär att
ambitionen att bibehålla och förbättra den operativa
nivån, vilket var en moderat ledstjärna på polisområ-
det, inte kan upprätthållas. Regeringen avser enligt
förslaget att stoppa rekryteringen till Polishögskolan
och att i övrigt genomföra personalminskningar.
Vad regeringspartiet inte tycks förstå är att avsak-
naden av utbildade poliser, oavsett om de skall an-
vändas i det viktiga arbetet mot vardagsbrottsligheten
i närpolisområdena eller i mer kvalificerade brottsut-
redningar, inte kan kompenseras med vare sig ökade
insatser på det sociala området eller allmänt prat om
produktivitetshöjningar. Den politik som nu förs är
kortsynt.
Den som misstänks för brott men är under 15 år
registreras inte. Därför går det inte att säga säkert hur
stor del av brottsligheten som de minderåriga står för,
men polisen har gjort uppskattningen att det rör sig
om ca 3 % av de brott som klaras upp.
Vi moderater anser att även brott som begås av
minderåriga lagöverträdare skall registreras. Det är av
stor betydelse för polisens kartläggning och bekämp-
ning av brottsligheten i samhället. Därmed skulle
möjligheten till snabba ingripanden förbättras betyd-
ligt. I dag kan en 15-åring som grips av polisen ha ett
synbart rent förflutet, medan han i själva verket kan
ha gjort sig skyldig till ett flertal brott.
Förutom att en registrering ger polisen och andra
rättsvårdande myndigheter en klarare bild av den
gripne ger den också möjlighet att framställa mer
rättvisande statistik över brott som begås av minder-
åriga. Att så kan ske är naturligtvis av stor betydelse
då åtgärder mot ungdomsbrottsligheten diskuteras.
Det är av stor betydelse för unga människors ut-
veckling att de redan på ett tidigt stadium i livet får
lära sig att ta ansvar för sitt handlande. Ett lämpligt
sätt att tydliggöra konsekvenserna av ett visst hand-
lande är att låta unga som begår brott konfronteras
med följderna av vad de gjort. Detta kan ske genom
att de t.ex. träffar dem som drabbats av deras brott
och försöker gottgöra eventuella skador.
På Nya Zeeland har man sedan 80-talet tillämpat
ett system med familjegruppskonferenser. I en sådan
konferens deltar, förutom en av staten utsedd samord-
nare, en socialtjänsteman, en polisman, den minder-
årige förövaren, föräldrarna och andra närstående
samt brottsoffret om denne vill. Vid konferensen går
man igenom vad den unge förövaren har gjort sig
skyldig till. Han skall be offret om ursäkt, och man
skall gemensamt fastställa hur han skall gottgöra
skadan, t.ex. genom arbete eller skadestånd. Familje-
gruppskonferensen måste nå enighet mellan alla be-
rörda parter. Om så inte sker går målet vidare till
domstol.
Vi moderater anser att det nyzeeländska systemet
är mycket intressant och bör kunna vara modell för ett
liknande system i Sverige. I detta sammanhang vill vi
också erinra om att den borgerliga regeringen gav
Riksåklagaren i uppdrag att utarbeta en modell för hur
medlingsverksamhet skall kunna bedrivas. Denna
redovisning har ännu inte avgivits, och då menar vi
från moderat sida att det är lämpligt att Riksåklaga-
rens uppdrag kompletteras så att även familjegrupp-
skonferenser snarast kan användas i Sverige.
Avslutningsvis vill jag ge ett kort svar till Barbro
Westerholm på den fråga som ställdes för flera tim-
mar sedan, då jag inte hade rätt att svara.
Barbro Westerholm undrade hur någon kunde
ställa sig bakom Sarneckis idé om att hindra ungdo-
mar från att befinna sig ute på kvällarna. För mig är
det mycket enkelt. För mig är det självklart att föräld-
rarna skall ha rätt och skyldighet att säga nej till att
barnen är ute på stan sena kvällar. För mig är det
därför också självklart att vi måste skapa ett regelsys-
tem, som ger stöd åt föräldrarna så att de har kraft
bakom orden när de säger att barnen skall vara hem-
ma en viss tid på kvällen.