Fru talman! Att finansiera sina studier på forskarutbildningen med stipendier innebär en rad nackdelar för den enskilda doktoranden. En av de mer allvarliga konsekvenserna är att de här doktoranderna inte har rätt till någon inkomstrelaterad ersättning vid sjukdom, föräldraledighet eller arbetslöshet. Dessutom räknas inte stipendiefinansierade studier som överhoppningsbar tid av Försäkringskassan, vilket gör att doktoranderna inte har någon vilande SGI.
Stipendierna räknas inte som pensionsgrundande inkomst. Högskolorna kan inte teckna försäkringar för stipendiaterna. Stipendier berättigar inte heller till den automatiska övergång till doktorandtjänst som sker för doktorander med utbildningsbidrag när två år återstår av utbildningen.
Den enda regel som finns rörande stipendier är att statliga anslag inte får användas till stipendier. Vid högskolorna finns dock en rad stipendiefonder, och externa medel kan användas till stipendier. Siffran var 9 procent år 2009, enligt Högskoleverkets årsrapport. Det är en stigande siffra.
Vänsterpartiet anser att målet måste vara att alla forskarstuderande ska ha en anställning. Vi har dock accepterat att en del doktorander finansieras med utbildningsbidrag under en övergångsperiod. I höst avser vi att kunna satsa 380 miljoner kronor per år för att inrätta doktorandtjänster.
Vår bestämda mening är att stipendier inte är en acceptabel finansieringsform för forskarstuderande, dels med hänvisning till den sociala och ekonomiska otrygghet som de leder till, dels för att bristen på regler gör det alltför lätt att missbruka dem.
Det finns inget att invända mot att stipendier används till särskilda kostnader i samband med forskarstudier, såsom resor och utrustning. Däremot ska de inte användas till de forskarstuderandes levnadsomkostnader, som det är i dag.
Vänsterpartiet har därför länge drivit att stipendier ska förbjudas som studiefinansieringsform inom forskarutbildningen.
En god forskningspolitik innefattar en strategisk politik för forskare. Det finns flera skäl till att stärka doktorandernas situation. Det viktigaste är naturligtvis principen om att alla som utför ett arbete har rätt till goda trygghetssystem. Den framtida kvaliteten inom forskningen är också beroende av god rekrytering till forskarutbildningen.
Forskarutbildningen måste därför vara ett attraktivt alternativ för de bäst lämpade. Högre utbildning och forskning står också, precis som det sades i ett tidigare inlägg, inför ett generationsskifte. Omkring 45 procent av den undervisande och forskande personalen kommer att ha gått i pension före 2020. För att få de mest framgångsrika studenterna att söka sig till forskarutbildningen måste villkoren vara tryggare, karriärvägarna efter disputation bättre och meritvärdet på den övriga arbetsmarknaden högre.
Fru talman! Majoriteten i utskottet gör en minimal förflyttning - om jag ens kan kalla det så - i sin text. Men det innebär egentligen ingen förändring alls för doktorander med stipendier. Det finns inget som förpliktar till någonting. Utskottet skriver "att det kan finnas skäl att överväga om den möjliga tiden med utbildningsbidrag bör förkortas". Så skriver man när det inte finns någon avsikt eller vilja att förändra.
Vi har i det här betänkandet anslutit oss till en socialdemokratisk motion, som inte går lika långt som vi vill men som vill stärka doktorandernas sociala situation genom att gå vidare med arbetet att göra doktorandtjänster mer lika regelrätta anställningar.
Ett lärosäte ska inte kunna ge ersättning i form av utbildningsbidrag i mer än ett år och inte heller kunna ersätta doktorander genom egeninrättade stipendier. Vi vill att regeringen tillsammans med lärosäten och externa finansiärer utarbetar en överenskommelse för hur all stipendiefinansiering av forskarutbildning på heltid i framtiden ska kanaliseras genom lärosätena och bekostar lön och sociala avgifter.
Arbetsmarknadskopplingen måste också bli tydligare i forskarutbildningen. De som söker forskarutbildning ska få en bra bild av hur kunskaperna kan användas inom andra delar av samhället, och en form av yrkesvägledning för doktorander behöver också inrättas på lärosätena.
Otrygg finansiering i början av forskarkarriären och otydliga karriärvägar där formella anställningsförfaranden saknas riskerar att innebära att många, framför allt kvinnor, väljer bort en akademisk karriär.
Därmed vill jag yrka bifall till reservation 8.