Fru talman! Thomas Strand nämner att man sedan 2006 gång på gång har lyft fram frågeställningen om behovet av utbildningsvetenskaplig forskning och att vi kanske inte har lyssnat. Men vad hände före 2006, Thomas Strand? Det är min retoriska fråga. Det är väl det som är det intressanta, varför fokus flyttas när det blir ett regeringsskifte.
Det jag ville poängtera i mitt anförande var att vi redan har mött en del av de behov som vi har sett på det utbildningsvetenskapliga området genom reformer. Dem såg vi inte före år 2006.
Vi delar naturligtvis uppfattningen att vi måste ha rimliga anställningsvillkor för unga forskare, men vi landar i lite olika slutsatser. Jag vet inte om vi har olika bakgrundsinformation, men det som jag tycker är lite intressant är att lärosätena vidtar en hel del av dessa åtgärder redan i dag.
Senast för några veckor sedan valde Lunds universitet att plocka bort allt som handlade om utbildningsbidrag. Vi vet att Chalmers har gjort det. Vi vet att Linköpings universitet har gjort det. Vi vet att de yngre högskolorna och de yngre universiteten har gjort det. Sedan ser det lite olika ut. På KTH finns doktorandanställningar till ungefär 50 procent. Det här är i gång, och det har löst sig på frivillig väg.
Men jag vill poängtera att det inte bara handlar om att man kan ta bort den här möjligheten. Det kostade Lunds universitet 60 miljoner att lösgöra utbildningsbidragen. Vi måste ha en bättre konsekvensanalys. Vi måste ha bättre underlag. Det är nämligen färre forskare som får tillträde till forskningen. År 2003 blev det striktare krav på doktorandfinansieringen. Då hade vi 4 000 nybörjardoktorander. Några år senare är vi nere på 3 000, eftersom pengarna inte räcker.