Fru talman! Nästan två år efter det att Sveriges riksdag beslöt att all beslutsmakt - bortsett från statsskicket - ska kunna överlämnas till Bryssel framgår nu av KU:s betänkande att det beslutet fattades i strid med vår grundlag. KU ursäktar med att det fanns en konflikt i lagen redan från början men som man inte upptäckt tidigare.
Detta minst sagt sensationella förhållande föranleder endast utskottet att dra slutsatsen att det får ankomma på KU och Kammarkansliet att, som man säger,
se till
att ett grundlagsbrott inte upprepas. Kansliet och KU ska
se till
. Man kan undra vad man menar med det.
I denna kammare sysslar vi med det politiska ansvaret. Om Kammarkansliets tjänstemän
ser till
eller
inte ser till
är således inte vår sak att avgöra. Vad vi i denna kammare ska avgöra är om den som har det politiska ansvaret för Kammarkansliet - om den politikern -
sett till
att förhindra grundlagsbrott, varken mer eller mindre.
Talet om inbyggd konflikt saknar relevans. Med utnyttjande av plenifria dagar i likhet med vad som normalt förekommer under riksdagsåret hade alla åberopade konflikter lätt kunnat lösas. Detta omnämns över huvud taget inte.
Den enda konsekvensen av ett grundlagsstridigt riksdagsbeslut - ett beslut som möjliggjort vår tids sannolikt mest långtgående ingrepp i det nationella självbestämmandet - inskränker sig därför till ett politiskt kraftfullt slag i luften.
Den bistra sanningen är att en bedövande riksdagsmajoritet till varje pris ville förhindra risken av ett nederlag i en beslutande folkomröstning i en tung EU-fråga hösten 2002. Inför den risken tvekade man inte att sätta till och med grundlagen ur spel. För detta faktum görs nu ingen politiskt ansvarig. I stället åberopas nyupptäckta oklarheter i lagstiftningen, inbyggda konflikter och uppmaningar till tjänstemän att
se till
att upprepning förhindras.
Vilka förödande signaler om politiskt ansvarstagande och rättstilllämpning vi därmed sänder till landets medborgare tror jag var och en inser vid minsta lilla eftertanke. Det är samma medborgare som vi i andra sammanhang avkräver ovillkorlig laglydnad.