Fru talman! Jag anförde i mitt huvudanförande att man kanske inte bara kan se kungens trosuppfattning som en privatsak. Jag stödde mig bland annat på ett uttalande från Juridiska fakulteten i Lund. Har Liselott Hagberg i denna författningsdebatt någon känsla för att det kanske kan finnas andra aspekter än den personliga livsåskådningen eller trosåskådningen på en urkund av det här slaget från 1500-talet?
Jag kan hålla med om att Augsburgiska bekännelsen är ett läsvärt och bra dokument. Det står att monarken exempelvis inte ska hänge sig åt sekter och sådant. Det tycker jag är alldeles utmärkt. Men det ska enligt min och andras mening kanske inte uppfattas som ett personligt strikt krävande dokument.
Folkpartiet skriver i en kommittémotion att bekännelsekravet närmast är en förolämpning mot dem som bekänner sig till annan tro. Det är mycket starkt uttryckt. Det kan möjligen vara intressant att höra vad det finns för empiriska belägg. Är det så att Folkpartiet eller Liselott Hagberg har fått många påstötningar av personer som anser att detta är en förfärlig sak som måste ändras?