Herr talman! Vi har redan talat litet om utgiftsom-
rådena. Jag vill ställa en direkt fråga till Axel Anders-
son. Håller Axel Andersson med om att de uppgifter
som försvaret har, t.ex. den svenska trupp som finns i
Bosnien, inte direkt har att göra med försvaret av
Sverige? Det finns naturligtvis ett visst samband som
både jag och Axel Andersson har hört talas om med
viss träning. Det finns något samband mellan alla
fredsbevarande insatser och vårt eget försvar. Men
ändå är det inte detta som är försvarets riktiga kär-
nuppgift. Sedan kan man naturligtvis ha olika åsikter
om hur stora anslagen till försvaret kan vara. Det bör
diskuteras i vanlig ordning i samband med budget.
Det har vi haft anledning att göra här.
Så till ett något annorlunda ämne, helt abrupt. Det
gäller ledamöternas placering i plenisalen. Mitt lilla
exempel utgick från professor Parkinson. Det är kan-
ske bäst att påpeka att han förutom att vara professor
också är humorist. Möjligen framgick det, och det
uppfattades också av Axel Andersson. Jag tror inte att
vi skall eftersträva ett engelskt system. Det är nog
varken möjligt eller riktigt önskvärt med den typen av
debatter som man har i underhuset, även om de kan
vara nog så fascinerande. De skulle dessutom kräva
en ombyggnad av denna sal. Som Parkinson argumen-
terar är det just att det är två läktare mot varandra,
som leder tankarna till public-school-matcherna i
rugby, som gör att det blir den här stämningen.
Där bör vi nog hålla på vår nationella tradition.
Men jag tycker inte att vi skall vara så konservativa, i
den litet inskränkta meningen, att vi inte kan överväga
ett litet försök, utan måste hålla fast vid det sätt att
placera ledamöter som infördes vid ståndsriksdagens
avskaffande och tvåkammarriksdagens införande.