Fru talman! Polisfrågorna har ställts i fokus under
den senaste tiden. Det är inte så konstigt. Polisen är
en av samhällets viktigaste funktioner. En rationell
och effektiv polisverksamhet är av avgörande bety-
delse för ett stabilt rättsväsende som allmänheten kan
känna förtroende för. Detta ger oss rätten och skyl-
digheten att ställa särskilt höga krav på polisens verk-
samhet.
För att polisen skall kunna leva upp till dessa krav
är den just nu inne i ett omfattande reformarbete - ett
reformarbete som innebär stora påfrestningar. Det
råder det ingen tvekan om. Men polisen har tagit sig
an uppgiften med stort allvar, och den är nu på rätt
väg. Det omfattande arbete som har lagts ned av alla
kunniga, ambitiösa och lojala män och kvinnor inom
polisen börjar ge resultat.
Bakgrunden till reformarbetet är dels ett under
lång tid försämrat resultat, som bl.a. Ingbritt Irham-
mar här pekar på, dels att brottsligheten förändrats
och polisverksamheten behövt anpassas efter verklig-
heten. Nya typer av brottslighet har vuxit fram, som
gränsöverskridande organiserad brottslighet, rasistisk
brottslighet och mc-relaterad brottslighet, för att näm-
na några exempel.
Alltfler människor upplever vardagsbrottsligheten
som ett stort problem. Det är en tydlig trend även
internationellt att traditionellt reaktivt polisarbete inte
klarar av att möta denna nya verklighet. Därför har
polisarbetet tvingats söka nya vägar. Det har varit
nödvändigt att finna en ny polisroll.
I stället för att vänta på och enbart reagera på hän-
delser som redan inträffat skall polisen arbeta pro-
blemorienterat eller proaktivt, dvs. kartlägga och
analysera var polisens resurser gör störst nytta, så att
insatserna kan göras där de behövs. I det ligger också
att man så långt som möjligt skall sträva efter att
förebygga brott.
Låt mig i detta sammanhang påpeka att riksdagen i
stor enighet fastslagit att utvecklingen inom polisen
skall ske enligt två huvudlinjer. Den ena är närpoli-
sverksamheten, och den andra är den kvalificerade
kriminalpolisverksamheten. Om detta råder ingen
oenighet. För effektiviteten i arbetet inom dessa två
huvudlinjer har tillämpningen av det problemoriente-
rade arbetssättet stor betydelse.
På det lokala planet är närpolisen spjutspetsen för
det problemorienterade arbetssättet. Närpolisen arbe-
tar nära och i samverkan med de människor den har
att värna om. På så sätt läggs grunden för ett fram-
gångsrikt brottsförebyggande arbete.
Närpolisverksamheten skall utgöra basen för poli-
sarbetet. Ända dit har vi ännu inte nått. Att i grunden
ändra polisrollen är en tidskrävande process.
Redan nu finns det dock många goda exempel på
framgångsrikt närpolisarbete. En del sådana beskrivs
av landshövding Ulf Adelsohn i en tidningsartikel i
förra veckan. Han konstaterar där att närpolisrefor-
men röner stor uppskattning bland såväl kommunal-
politiker i Stockholms län som vid de flesta av länets
59 närpolisområden.
Det kan också konstateras att andelen närpoliser
av det totala antalet poliser har ökat från 10 till 30 %
på två år - från den 1 juli 1995 till den 30 juni 1997.
Ett kvarstående problem är dock att inte alla dessa
poliser fullt ut kan arbeta med den inriktning av verk-
samheten som är önskvärd.
En annan inriktning på reformerna är som sagt
satsningen på den kvalificerade kriminalpolisverk-
samheten. Här tar sig det problemorienterade arbets-
sättet bl.a. uttryck i kriminalunderrättelseverksamhet.
För att effektivt kunna bekämpa brottsligheten
måste polisen kunna samla in och bearbeta uppgifter
med utnyttjande av alla tillgängliga moderna resurser.
Därför kommer regeringen bl.a. att föreslå riksdagen
att regler införs som gör det möjligt för polisen att
använda sig av datorstöd i kriminalunderrättelsearbe-
tet. Polisen måste kunna använda sig av modern in-
formationsteknik för att inte bli frånsprungen av
brottslingarna i teknikanvändningen.
De stora förändringar av polisverksamheten jag
beskrivit har syftat till att komma till rätta med pro-
blemet att verksamheten inte uppfyller dagens krav.
Inget förändringsarbete kan genomföras utan påfrest-
ningar. Polisen utgör inget undantag - tvärtom.
Vägen har varit mödosam, och reformarbetet har
inte underlättats av att polisen samtidigt har ett annat
stort problem - bristen på kontroll och styrning av
verksamheten och uppföljning av ekonomin.
Dessa brister påtalas med stort eftertryck i Riks-
revisionsverkets rapport Hinder för ett effektivare
resursutnyttjande. Enligt RRV:s rapport grundas
problemen inom polisväsendet inte på resursbrist utan
på att tilldelade medel används felaktigt. För att
komma till rätta med dessa brister har det varit nöd-
vändigt att parallellt med reformarbetet vad beträffar
arbetsmetoderna genomföra ett saneringsarbete när
det gäller ledningsstrukturer, styrsystem och ekono-
mihantering. Detta arbete börjar nu efter några års
mödosamt slit ge resultat.
Den 1 mars i år skall Rikspolisstyrelsen redovisa
till regeringen hur långt man har kommit.
Polisens problem att hantera sina ekonomiska
förutsättningar kan illustreras med den besparing på
500 miljoner kronor som beslutades under den före-
gående mandatperioden som ett led i krisuppgörelsen.
Besparingen förutsattes kunna finansieras genom
studiemedelsfinansiering av polisutbildningen och
rationaliseringar i verksamheten. Detta hade varit fullt
möjligt om polisen agerat i tid. Men på grund av
bristande uppföljning av besparingsbeslutet från de
ansvariga politikerna och underlåtenhet att driva fram
de nödvändiga åtgärderna brottas polisen fortfarande
med konsekvenserna av sparbetinget.
En faktor bakom den bristande ledningen och
kontrollen är de många organ som i dag styr polisen
och som bidrar till en oklar arbets- och ansvarsför-
delning. I syfte att åtgärda problemen i det rådande
styrsystemet har regeringen tillsatt en utredning med
uppgift att se över polisens ledningsorganisation.
Självfallet skall detta ske med beaktande av värdet av
medborgarinflytande över polisväsendet.
Den ekonomiska kontrollen över verksamheten
har nu bedömts som så tillfredsställande att det i bud-
getpropositionen föreslagits att polisen skall tillföras
862 miljoner kronor under den kommande treårsperi-
oden. Jag bedömer nu, mot bakgrund av de insatser
som gjorts, att det inte längre finns risk för att nya
resurser hamnar i svarta hål utom all kontroll, som
tidigare kännetecknade polisens ekonomi. Rikspolis-
chefen har glädjande nog gjort bedömningen att de
vidtagna åtgärderna i kombination med de nya resur-
serna lett till att polisväsendet är på väg in i ekono-
misk balans och att verksamheten i år inte kommer att
kosta mer än vad som täcks av tilldelade medel.
De nya resurserna skall användas för att påskynda
reformeringen och moderniseringen av polisväsendet.
Bl.a. kommer kraftfulla insatser att göras på informa-
tionsteknikens område. Vidare kommer genomföran-
det av närpolisverksamheten att kunna intensifieras
ytterligare. Anställningen av de polisaspiranter som
avslutade sin utbildning förra året är säkerställd. Detta
tillsammans med att utbildningen av polisaspiranter
nu har återupptagits gör att vi kan se fram emot en
effektivare närpolisverksamhet och en tryggad för-
sörjning av poliser med en väl avvägd åldersstruktur.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det har
funnits och att det återstår många stora problem inom
polisen. Samtidigt pågår ett fantastiskt arbete på alla
nivåer för att man skall komma till rätta med brister-
na. Det gäller för oss politiker, som bär det yttersta
ansvaret för verksamheten, att när vi diskuterar de
kvarstående problemen noga tänka efter vad det är
som vi egentligen vill. Det är denna riksdag som har
beslutat om de nödvändiga reformerna av arbetssätt
och ledning. Vår uppgift måste vara att driva på,
underlätta och ge konstruktiva förslag beträffande hur
reformtankarna skall omsättas i praktiken. Här måste
vi vara ärliga och tydliga för att inte göra arbetet ännu
svårare för en organisation som befinner sig mitt inne
i en svår process.