Fru talman! Jag utgör ett pikant inslag i den här
debatten eftersom jag är man.
När det gäller reservationer till förmån för att
återanställa civilanställd personal, dvs. de kvinnor
som man har slängt ut, noterar jag, Ingbritt Irhammar,
att Moderaterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och
Kristdemokraterna ställde upp på det. Det gjorde inte
Centern. Jag noterar i och för sig också att det gjorde
inte heller Folkpartiet. Jag vet inte om det är någon
brist på medkänsla där eller vad det är som ligger
bakom de tankarna.
När det gäller mig själv tror jag snarare att mitt
problem är att jag har för stor möjlighet att känna
inlevelse med andras förhållanden. Det hindrar ändå
inte att man måste ha pengar om man skall klara av
detta. Det slår mig särskilt när det gäller glesbygden,
Ingbritt Irhammar. Jag tänker på t.ex. Västerbotten,
där förhållandena för polisen är i det närmaste olidli-
ga.
Det gäller att ta sig fram över dessa enorma av-
stånd. Det spelar ingen roll hur man rationaliserar,
grejar och donar. Att köra 40 mil tar tid, och det kos-
tar resurser. Det menar jag att vi skall vara beredda att
avdela. Men vi skall inte låtsas som att det går att ta
sig fram utan att det tar resurser i anspråk.
Avslutningsvis vill jag än en gång understryka det
otäcka med prioriteringarna men det värdefulla i att
man har tillsatt en utredning om ledningsfunktionen.
Det tycker jag är jättebra, liksom att Rikspolischefen
har sina tio punkter för svensk polis. Han ger i det
uttryck för en utomordentlig sjukdomsinsikt.