Fru talman! Det är självklart att Miljöpartiet vill
att människor skall känna trygghet och få hjälp. De
skall inte bli besvikna när de anropar polis, och de
skall inte känna att de inte längre litar på att de brott
som anmäls åtgärdas eller på att polisen kommer vid
larm. Det här är mycket allvarligt. För vi vill absolut
inte ha medborgargarden eller vaktbolag som ersätt-
ning för polis. Vi vill inte heller att vissa människor
skall kunna köpa sin säkerhet för pengar.
Vilka är då problemen och hur skall de åtgärdas?
Ja, orsakerna till problemen är ju, det har vi sett, de-
finierade. Vi behöver inte älta det. Vi måste se till
frågan om hur vi skall lösa problemen. Det lättaste
och mest populistiska är att ropa: Anställ fler poliser
och tillför mer pengar till verksamheten! Men det är
en ytlig betraktelse. När man går in i verksamheten
och ser problemen, så finns det andra orsaker - inte
bara dessa ytliga som det är lätt att få med sig männi-
skor på. Vi har 11 miljarder kronor att göra en bra
verksamhet för. Det är hälften av alla pengar som går
till rättsväsendet.
Miljöpartiet har tidigare i debatten i kammaren
yrkat på förändringar. Nu kommer vi med fyra kon-
struktiva förslag som jag skulle vilja att justitieminis-
tern kommenterade. För det första: Återanställ admi-
nistrativ personal! Då frigörs de poliser som vi så väl
behöver. Den 1 juni 1996 fanns det ca 500 poliser
som polisledningen hade bestämt skulle utföra arbets-
uppgifter som inte kräver polisutbildning. I dag är
siffran flerdubblad. Det är ett stort resursslöseri.
Förslag nummer två är: Upphäv centraliseringen!
De stora centrala länsmyndigheterna har övertagit
resurser och styr verksamheten vid närpolisområdena
på ett felaktigt sätt. Näpo har i vissa fall blivit filialer
eller fjärrpoliser.
Effektivitetsvinster och besparingar uppnås på fler
sätt än genom stora sammanslagningar. Historiskt har
vi sett att det får andra ofördelaktiga effekter. Samar-
bete mellan mindre närliggande polisstationer ger
rationaliseringar på ett för allmänheten bättre sätt.
Polisstationer skall inte ha en skylt på dörren där
det står att stationen är stängd efter kl. 17.00 och på
söndagar och helgdagar. Allmänheten måste kunna
veta att den kan nå en polisstation, att den kan ringa
dit, att polisen kommer och att polisen utreder brot-
ten. Det skall inte vara utryckningstider på mer än tre
timmar.
Öka den lokala styrningen och minska den centra-
la. Lokala självständiga enheter är överlägsna när det
gäller att lösa sina uppgifter. Närpolisens mål är att se
lokala problem, förebygga brott och att samverka med
organisationer och myndigheter. Det går inte att för-
ena med en övermyndighet som skall styra. Det är helt
uppenbart och bör omedelbart ändras om närpolisen
skall fungera som det är tänkt, vilket är målet. Det är
detta som gör poliserna vid närpolisorganisationen så
frustrerade. De vill, men de kan inte och får inte möj-
ligheterna.
Gamla hierarkiska centralstyrda organisationer är
för länge sedan passé. Förtroendet för polisen samt
arbetsglädjen inom polisen kräver en radikal decent-
ralisering.
Flera vittnen har lämnat uppgifter om att utryck-
ningsverksamheten inte fungerar som den skall. Inte
heller de organisationer som närpolisen skall samarbe-
ta med är nöjda, t.ex. de sociala myndigheterna som
bygger upp kontakter med sina närpoliser och ägnar
stor tid åt detta. När sedan något händer med klienter-
na kommer det helt främmande poliser som inte har
en aning om det som har byggts upp. Det leder natur-
ligtvis till komplikationer som inte hade behövts.
Dessa polislarm över centralorterna har inte fungerat,
och det måste justeras.
Det tredje som jag vill ta upp gäller ändrat ledar-
skap inom polisen till medarbetarskap. Det kräver
också färre chefer och blir mycket billigare. Föränd-
ringsarbete kan inte bara beordras uppifrån. Nya le-
darmodeller måste inrättas som innebär att man inser
att en förändring måste ske i öppenhet och i samver-
kan. Det får inte sättas munkavle på dem som gör
kritiska inlägg. Och man kan inte trycka locket på om
det börjar puttra. Det skall ju tas till vara och göras
något konstruktivt av.
Beträffande resursanvändningen finns det pengar.
Vi har föreslagit att man omfördelar inom ramen, att
pengar från säpo går till att anställa administrativ
personal och att de 800 miljonerna inom Schengen-
samarbetet, EU-samarbetet, till stor del läggs på att
utreda de vardagsbrott som är så omdiskuterade och
som man inte gör något åt. Diskrimineringsbrott är en
annan sak. Polisen har inte den tid och kunskap som
behövs. Även miljöbrott behöver åtgärdas. Dessa
pengar kan gå till en mycket bra verksamhet och ut-
veckling.