Fru talman! Jag tror tyvärr att det är på det sättet
att det krävs ekonomiska resurser för att få resultat.
Det gäller i all samhällsverksamhet, och jag kan inte
förstå varför det just inom polisväsendet är möjligt att
driva en bra verksamhet bara genom effektiviseringar.
Jag tror att det är en myt, och vi måste helt enkelt
tillföra mer resurser för att få detta att fungera. Vi är
ju alla överens om att polisväsendet i Sverige är i kris.
Ett sätt att mäta detta på är att det vid domstolarna har
skett ett minskat målintag på upp till 30 %. Det häng-
er naturligtvis även samman med problemen inom
åklagarväsendet. Men polisen bär ett tungt ansvar
också för denna utveckling. Det är alltså hårdvara
som vi här talar om. Jag tycker att man får höra
många vackra ord här i kammaren. Men detta är en
dyr, tung och jobbig verksamhet, och den kräver
resurser.
Jag skall ta upp några synpunkter av mer konkret
art. Jag menar att centraliseringen är en olycka. Rätts-
väsendet är till sin karaktär sådant att det inte riktigt
passar för akademiska ekonomer att lägga synpunkter
på. Statskontorets modell för hur man bedriver verk-
samhet genom att centralisera vissa funktioner och
sedan påstå att verksamheten lever livfullt kvar lokalt
fungerar inte. Det är bara så. Rättsväsendet är ingen
korvfabrik. Det har mycket speciella egenheter, och
vissa saker tar tid, är omständliga och kostar pengar.
Och det måste det få göra. Centraliseringen är ur
många synvinklar, vilket här redan har framförts, en
olycka.
Den civilanställda personalen, den administrativa
personalen, är också ett uttryck för att man också har
knockat polisväsendet. Att tro att detta skall fungera
utan administrativ personal är befängt. Det är dess-
utom märkligt att ingen egentligen har reagerat mot
att detta är något som har drabbat enbart kvinnor.
Man har alltså konsekvent slängt ut alla kvinnor som
har biträtt i denna verksamhet för att få det hela att
fungera. Nu sitter alltså som sagt var poliser i växeln
och utför enklare administrativa uppgifter. Det hand-
lar inte bara om dessa konkreta åtgärder, utan hela
livsluften i den lokala verksamheten har utarmats
genom detta sätt att hantera frågan.
Sedan står det något som jag inte begriper, nämli-
gen att man skall vidareutbilda den civilanställda
personal som finns kvar för att den skall kunna utföra
i det närmaste polisiära uppgifter. Det är ju inte detta
som är problemet, utan det är poliserna i växeln.
Jag skall säga något om den nationella insatsstyr-
kan. Jag kan inte förstå varför den mer eller mindre
skall tas bort. Det är möjligt att det låter konstigt, men
att ha denna mycket speciella kvalificerade kompe-
tensen att sätta in i knepiga situationer måste ju vara
av stort värde.
Vid gisslandramat i Mora ringde man efter det att
mordet hade inträffat och frågade om denna insats-
styrka hade kunnat användas. Och det hade man na-
turligtvis kunnat göra. Det var ju så dags då. En annan
synpunkt var vem som skulle betala.
När det börjar komma in sådant tänkande inom
polisväsendet att man frågar vad det kostar att rycka
ut och släcka en brand, då är det helt galet. Tyvärr går
det inte att ha sådana ekonomiska synpunkter. Detta
är i botten en verksamhet som kostar pengar. Sedan är
det klart att man inte får förskingra medel. Det är
alldeles uppenbart. Men det kostar att bedriva sådan
här verksamhet.
Det finns två element i den s.k. New Yorkmodel-
len som jag tycker att man kunde ta till sig, nämligen
resultatuppföljningen mellan polisledningarna. Det
tror jag gäller även civilt, att det är oerhört värdefullt
att kompetenta personer får kolla varandra. Det har en
enastående förmåga att vässa verksamheten.
Ett antal advokater har också plockats in för att
polisväsendet skall kunna utnyttja hela rättsordningen
för att slå till mot brottsligheten. Det tror jag att vi
skulle behöva mer av här i Sverige. Bara en bråkdel
av vår lagstiftning används ju för att beivra brott.
Prioriteringsresonemanget är helt förödande. Vi
måste ha grundinställningen att brott skall beivras.
Jag ser nu att min taletid är slut. Tack, fru talman!