Fru talman! Polisen får några hundra miljoner i
årets budget, och det står Folkpartiet bakom. Men
naturligtvis borde det vara mycket mer. Det borde ha
varit mer pengar till skolan, barnomsorgen, äldrevår-
den, sjukvård, etc. Så länge vi har för få skattebetalare
som får betala alldeles för mycket skatt, så länge vi är
för få som delar på bördorna, räcker inte pengarna till
allt det vi vill. Prioriteringslistan blir ett gatlopp med
rödpenna.
Jag måste också passa på att säga något till Rolf
Åbjörnsson från Kristdemokraterna om detta med att
det är resurserna som verkligen räknas. Men poliserna
är inte några robotar. Det är inte så att man stoppar in
en tia i munnen och så går de automatiskt vidare, utan
det är levande varelser. Man måste se till att de får en
sådan uppbackning så att de orkar jobba. Jag tycker
att det visar en avslöjande brist på inlevelseförmåga.
Det talas om problemorienterat arbete. Det är helt
enkelt att identifiera problemet, analysera problemet
noggrant, sätta in lämpliga åtgärder, följa upp och ta
reda på om åtgärderna verkligen fungerat. Det är bara
det som kallas problemorienterat arbete. Det är gans-
ka enkelt inte bara på papperet utan också i verklighe-
ten. Därför är det väldigt svårt att förstå varför det
skall vara så svårt att genomföra.
Jag vill också passa på att säga några ord om det
väldigt ofta återkommande temat om nolltolerans.
Egentligen är det polisiärt ett omöjligt begrepp. Alla
som vet något om polisen vet att när det gäller t.ex.
smärre ordningsstörningar måste man anpassa sig till
situationen. Ibland måste toleransen vara större och
ibland måste den vara mindre. Det som ordningspoli-
sen har gjort och brustit i har inneburit att trösklarna
har varit för höga. Det är de trösklarna som nu skall
minska.