Fru talman! I årets första nummer av Polistidning-
en återfinns ett brev från en frustrerad polis som sak-
nar utryckningspersonal. Han skriver: "Personalen på
biblioteket i Flemingsberg har problem med en full,
gapig och hotfull man som är inne och stör. Tyvärr,
tyvärr. Jag känner mig som en enda stor skit." Polis-
mannen skriver vidare: "Jag undrar vad hon tänker,
bibliotekarien. Är hon trygg?"
I tidningen Svensk Polis, utgiven av Rikspolissty-
relsen, kan vi läsa: "Så här ska 1998 bli en bättre
årgång." Om bibliotekarien i Flemingsberg läser arti-
keln är jag övertygad om att hon inte känner sig ett
dugg tryggare. Hon kommer då att se att hon inte är
ensam. De senaste tolv månaderna har bl.a. våldsbrot-
ten, skadegörelsebrotten och narkotikabrotten ökat i
hennes hemlän. Samtidigt får hon beskedet att antalet
poliser kommer att minska med 104 och antalet ci-
vilanställda med 110 personer. Hennes län är mycket
likt de flesta andra län. Hon har alltså åtskilliga med-
systrar runt om i landet som har skäl att känna otrygg-
het inför framtiden.
Det är glädjande att Centerpartiet nu äntligen upp-
fattat att vi har anledning att ta människors otrygghet
på allvar och att de polisiära resurserna och metoder-
na inte räcker till. Men det är notabelt att Centern de
senaste åren slutit upp bakom regeringens budgetpro-
positioner och därmed är medansvarigt. Nåväl, bättre
sent än aldrig.
Vi moderater har varnat för den utveckling som vi
alla nu ser: problem för de brottsdrabbade att få hjälp
av polisen, sjunkande uppklarningsprocent, stigande
brottslighet och färre personer som döms till fängelse.
Justitieministern har istadigt hävdat att polisen
inte behöver ökade resurser utan att det endast funnits
behov av en effektivisering av polisen. Justitieminis-
tern har garanterat en fortsatt god operativ nivå och
att inga poliser skulle sägas upp. Vad gäller den ope-
rativa nivån visar verkligheten vad denna garanti var
värd. Däremot höll garantin att inga poliser skulle
sägas upp formellt. Men vad var den garantin egentli-
gen värd? Civilanställd personal har i stor omfattning
sagts upp. Äldre poliser har fått garantipension. Inga
nya polisaspiranter har antagits under två år. Poliser i
administrativt arbete, förtidspensionerade poliser och
frånvaron av aspiranter ger inget polisiärt arbete.
Ingen har sagts upp, men färre arbetar i polisiära
funktioner.
Fru talman, hade en näringsidkare salufört sin
produkt med hjälp av lika vilseledande reklam som
regeringens hade han vid vite förbjudits att fortsätta
med den.
Regeringen har inte ens vågat prioritera. I den se-
naste budgetpropositionen kan vi läsa att polisen skall
prioritera kampen mot våldsbrott, narkotikabrott och
ekonomisk brottslighet, ägna särskild uppmärksamhet
åt den grova och gränsöverskridande brottsligheten,
den mc-relaterade brottsligheten, brott med rasistiska
inslag samt våld mot kvinnor, öka insatserna mot
vardagsbrottsligheten, förstärka och utveckla närpoli-
sens organisation samt öka och effektivisera den
brottsförebyggande verksamheten. Det är väl nästan
bara rattfylleri som inte är prioriterat. Justitieminis-
tern kallar regeringens polispolitik beslutsam och
kraftfull. Jag kallar den tulipanaros.
Fru talman! Polisen behöver förstärkas, och det
rejält. I höstas publicerade The Economist en artikel
om polisresurser i europeiska länder. Sverige åter-
fanns på jumboplats vad gäller polistäthet. Sakernas
tillstånd blir inte bättre när man dessutom konstaterar
att Sverige intar en skamlig förstaplats vad gäller
antalet anmälda brott i relation till folkmängden. Den
verklighet som svenska folket upplever förstärks av
denna jämförelse och gör det självklart för oss mode-
rater att hävda att polisen måste få mer resurser. Vi
föreslog också i höstas att polisens resurser skulle
ökas med 1,8 miljarder - för att använda justitieminis-
terns eget räknesätt.
Fru talman! Den brottsbekämpande verksamheten
kräver mer än enbart pengar. Dagens problem inom
polisen visar bl.a. på ett akut behov av tydligare poli-
tiskt och polisiärt ledningsansvar.
Vi moderater har på ett tidigt stadium förespråkat
att vi skall ta lärdom av New Yorkpolisen. Även om
justitieministern i en interpellationsdebatt närmast
skrytsamt uttalade att hon minsann inte åkt till New
York för att studera polisen där, uppfattar jag ändå en
positiv inställning till New Yorkmodellens krav på
polischefers mål- och resultatredovisning på alla
nivåer.
Jag utgår från att justitieministern är överens med
mig om att de uppsatta målen för polisen inte är nåd-
da. Då har justitieministern rimligen också ställt riks-
polischefen till svars. Jag undrar vad detta har resulte-
rat i.
Våldsbrotten har ökat på många håll i Sverige. Det
är nog inte känt för skattebetalarna att en grov miss-
handel kostar cirka 2 miljoner kronor för bl.a. rättsvä-
sende och sjukvård. En s.k. normal misshandel kostar
skattebetalarna lönen till två poliser eller fem vårdbi-
träden inom åldringsvården. Om polisens resurser
räcker för att minska antalet våldsbrott, frigörs resur-
ser inom vården till nytta för andra vårdbehövande.
Livskvaliteten höjs för dessa och för dem som undgår
att bli misshandlade. Justitieministern, som med all
rätt prisat Eskilstunapolisens arbete vilket resulterat i
färre misshandelsfall, har emellertid inte gjort något
konkret för att omprioritera insatserna för att öka
välbefinnandet för de vårdbehövande och de presum-
tiva offren.
Justitieministern har vid en frågestund nyligen
sagt att regeringen givit närmare anvisningar om hur
arbetet för att få en bättre fungerande polis skall föras
framåt snabbare. Vi hör många vackra ord, men efter-
som vi inte ser några positiva effekter av de vackra
orden, vill i vart fall jag veta vad de vackra orden
konkret står för.