Herr talman! I ett liberalt land råder religionsfrihet, vilken för övrigt utgör en av de medborgerliga fri- och rättigheterna. Varje människa har rätt att ansluta sig till eller helt stå utanför ett religiöst samfund. Den naturliga följden av religionsfriheten blir förstås att staten förhåller sig neutral i trosfrågor.
Liberaler är för övrigt den politiska kraft som i vårt land mer än någon engagerat sig i kampen för just religionsfrihet. Folkpartister med vitt skilda uppfattningar i livsåskådningsfrågor har förenats i arbetet för likställighet mellan trossamfund. En väldigt viktig utgångspunkt för oss är därför att Svenska kyrkan inte ska vara föremål för en sådan särbehandling att den kan betraktas som bärare av en statsreligion. Särskilt viktigt är detta i ett samhälle som bygger på religionsfrihet.
Frågan om att skilja kyrkan från staten är inte ny. Den väcktes redan under 1800-talet, men först på 1950-talet blev den föremål för den första utredningen. Därefter har följt en rad så kallade stat-kyrka-utredningar. Efter en lång och segdragen process togs år 1995 det viktiga principbeslutet om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan. Det är många som hänvisar till just det beslutet och som menar att den överenskommelsen borde ligga fast. Vi såg det beslutet som ett steg i rätt riktning, men vi såg det inte som en permanent lösning på frågan kyrka-stat.
Visst fanns det hos oss en acceptans för en ny lag, där det skulle behöva finnas bestämmelser som reglerar särskilda relationer mellan staten och Svenska kyrkan, men en sådan reglering skulle enligt vår uppfattning ha inskränkt sig till det absolut nödvändiga.
En gemensam lag gällande trossamfunden hade till exempel varit mycket bättre än det som vi ser i dag, nämligen två lagar, en för trossamfunden och en för Svenska kyrkan, där det i den här nämnda lagen till exempel bestäms vilken ideologisk-religiös inriktning och vilken organisatorisk uppbyggnad samfundet ska ha. Svenska kyrkan intar härmed en särskild ställning i vårt land.
Folkpartiets utgångspunkt har varit och är att ett samhälle med många olika kulturer och etniska bakgrunder måste bygga på religionsfrihet, där olika samfund behandlas på ett likvärdigt sätt. I ett samhälle som kämpar mot segregation är det här särskilt angeläget.
Det som vi ser i dag är en tämligen splittrad bild, där ett antal registrerade trossamfund får hjälp av staten med uppbörd av avgifter, medan andra saknar den möjligheten. Ytterst är det regeringen som bestämmer.
Herr talman! Ingen människa är skyldig att tillhöra något samfund. Enligt lagen om trossamfund gäller inte ett avtal eller ett löfte som strider mot en sådan bestämmelse. Bestämmelsen innebär också att varje trossamfund måste ge den som vill det möjlighet att utträda ur samfundet. Men ibland händer det att det uppstår problem där enskilda människor betraktas som medlemmar och avgiftsskyldiga, trots att de själva inte anser sig vara det. I förarbetena till lagen om avgift till registrerat trossamfund kan man se att det fanns ett par olika förslag gällande den praktiska tillämpningen.
Det ena förslaget handlar om att skattemyndigheten, som i dag heter Skatteverket, skulle ta samfundets uppgift om avgiftsskyldighet för god och därmed hänvisa en person till en rättslig process i domstol om han eller hon hade en annan uppfattning, och det är också den modellen som tillämpas i dag.
Det andra förslaget handlade om att i stället för samhällets uppgift skulle den enskilda människans uppgift tas för god, och det är en sådan modell som vi förordar. Med en sådan ordning skulle nämligen ansvaret för att driva en eventuell rättslig process läggas på den part som kan betraktas som den starkare, det vill säga på trossamfundet. Min partikollega Allan Widman kommer att gå djupare in i den här problematiken senare i den här debatten.
Jag vill avsluta med några ord om begravningslagen, som ju ger Svenska kyrkan en verklig särställning för hur man förfar med begravningsverksamheten. Det gäller här även begravningsplatser för andra trosinriktningar och för icke troende.
Svenska kyrkan fortsätter att ordna avskilda begravningsplatser för människor som valt att helt stå utanför varje religiöst samfund. Av respekt för de människor som valt bort tillhörigheten till varje religiöst samfund är det rimligt att söka finna en annan lösning än att tvinga de här människorna att efter sin död administreras av Svenska kyrkan. Därför menar vi att regeringen bör ges i uppdrag att arbeta för en lösning där syftet är att finna en annan huvudman, utanför Svenska kyrkan. Vi menar att till exempel länsstyrelsen skulle kunna vara en lämplig huvudman.
Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till reservationerna 1 och 4. I övrigt ställer jag mig bakom samtliga reservationer där Folkpartiet finns med.
I detta anförande instämde Helena Bargholtz (fp).