Herr talman! Återigen tror jag inte att vi kommer längre. Det finns olika syn på frågan om en uppgörelse och hur länge en uppgörelse ska hålla. Den lagstiftning som tillkom för att skilja kyrkan från staten i mitten på 90-talet har trätt i kraft, och den verkar på de grunder som då gällde. Det går inte att bortse från detta. Det går inte att stifta lag utan hänsyn till den långa historien på detta område.
En förutsättning för förändringar i den här delen under den tid som nu är skulle vara en framställan, till exempel från Svenska kyrkan, att man utifrån sina bedömningar ville göra förändringar. Någon sådan framställan har jag inte hört, däremot en ideologiskt betingad önskan från Vänsterns sida att kliva ifrån en uppgörelse som man aldrig har accepterat. Det må vara Mats Einarsson fritt att ha den uppfattningen. Vi har olika åsikter på den punkten.
När det gäller Romersk-katolska kyrkan är det, som sagt var, viktigt att man söker hitta lösningar på de problem som har uppkommit. En del har varit - vilket visade sig när vi hade utfrågningen - av rent praktisk mänsklig karaktär. Andra frågor bygger på självförståelsen, att man som döpt har ett ansvar eller har ett åtagande för finansiering - en insikt som kanske inte alltid finns hos alla, av olika skäl, även om man är ansluten till Romersk-katolska kyrkan, Svenska kyrkan eller någon annan.
Vår förhoppning är att man ska komma till rätta med de problem som föreligger. Men här finns ett tydligt underlag. Till skillnad från när vi pratar om begravningsväsendet eller lagen om Svenska kyrkan finns här ett underlag som visar att enskilda människor kommer i kläm. Den typen av problem måste vi bevaka och försöka komma till rätta med. Förhoppningsvis gör man det själv. Annars får vi väl återkomma i frågan när det har gått en tid.