Herr talman! Debatten har bara börjat och ändå är allt som behöver sägas redan sagt. Här finns en överenskommelse sedan 1995. Alla utom Vänsterpartiet var med på den, och nu diskuterar vi några reservationer där man vill frångå överenskommelsen.
Det är inte så att jag som kristdemokrat inte kan sympatisera med stora delar av reservationerna, till exempel kravet att inte staten genom lagstiftning ska föreskriva vilken religiös eller ideologisk inriktning ett visst samfund - i det här fallet Svenska kyrkan - ska ha. Den positionen och den ideologiska grunden kan jag visst ha i mitt eget tänkande, liksom mitt parti, men det vi nu diskuterar är den uppgörelse som det tog mer än 50 år att komma fram till. Den räknar sin början till 1800-talet. När vi nu skriver 2004, fyra år efter sekelskiftet, höjs redan röster om att frångå uppgörelsen. Det handlar visserligen om detaljer, men det finns ändå krav.
I den här debatten hyser jag stor respekt för Mats Einarsson och den position han intar, för han är konsekvent. Det är en position som funnits ganska länge; den går tillbaka till 1917 och ännu längre. Han frångår den inte utan menar att skiljandet ska vara konsekvent och totalt. Jag delar inte den uppfattningen, men jag kan respektera den.
Däremot har jag svårare att förstå Liselott Hagberg, som jag delar många åsikter med. Det gäller dock inte i fråga om uppgörelsen. Alla partier utom ett har kommit överens om en uppgörelse som det tagit decennier, jag höll på att säga ett sekel, att komma fram till. Frågan är hur lång varaktighet den ska ha. Om den här debatten ska bli någonting mer än en passerell borde den bli en principdiskussion om hur länge vi ska stå fast vid en överenskommelse.