Herr talman! Som har framgått här har detta betänkande genomgått så kallad förenklad behandling. Alla vi här ser att frågorna inte är precis nya. Vi har dock gjort en fördjupad undersökning i utskottet på en punkt, som jag snart ska återkomma till. I övrigt håller jag mig till några huvudpunkter.
Rent allmänt sett är det helt orimligt att föreställa sig att man skulle riva upp väsentliga delar av eller hela den mycket omfattande och genomarbetade kompromiss, som det faktiskt är, som riksdagen beslutade om 1995 efter partiledaröverläggningar tidigare samma år. Jag vill också gärna säga att hela reformverksamheten har varit mycket framgångsrik. Det man höll på att utreda i kanske hundra år löste man faktiskt, till väsentliga delar. Sedan finns det inslag i kompromissen som inte är riktigt bra. Det fanns synpunkter från alla partier, tror jag. Men de inslagen kommer säkerligen att förändras efter hand.
Personligen ser jag år 2009 som något av en brytpunkt. En del av den lagstiftning som finns nu klingar av då. Först 2009 kommer staten att leva upp till sitt åtagande om kulturhistoriska anslag för medeltida kyrkor, exempelvis, vilket anses vara ett allmänintresse och inte bara ett intresse för dem som betalar kyrkoavgift. Visst kommer det att hända saker framöver, men i grunden har det varit en framgångsrik reform.
Frågan om huvudmannaskapet för begravningsväsendet diskuterades mycket under utredningarna. Åsikterna gick även här isär. Visst hade man kunnat tänka sig ett system där kommunerna hade varit huvudmän. Det är det som hade legat närmast till hands eftersom det redan fanns exempel på det, som har nämnts här.
När nu kommunerna genom Kommunförbundet tackade nej är det kanske inte så mycket man kan göra. Därför fick det bli som det blev, det vill säga det är kyrkan som entreprenör, som har sagts här - inte som trossamfund, Liselott Hagberg - som agerar och administrerar begravningsväsendet. Men visst kan man tänka sig en förändring här framöver. Rent praktiskt är det så att kyrkan på många håll är markägare för begravningsplatser, men det kan inte vara någon trosfråga utan mer en praktisk fråga. Det nuvarande systemet fungerar bra, såväl i Stockholm där kommunen är huvudman som på andra håll där kommunen inte är huvudman.
Uppbördshjälpen var, tror jag, central för att den här kompromissen över huvud taget skulle kunna äga rum. Den var helt avgörande för att Svenska kyrkan skulle våga sig på en så omfattande förändring. Sedan kan man i och för sig tycka att det är många saker i uppbördshjälpen som kan diskuteras. Varför ska till exempel kyrkoavgiften enbart beräknas på den till kommunal beskattning taxerade inkomsten? Det är relativt godtyckligt.
Den historiska bakgrunden är den att kyrkoavgiften, som det nu heter, tidigare var en kommunalskatt och togs ut på samma sätt som andra kommunalskatter, alltså proportionellt i förhållande till den taxerade inkomsten men exempelvis inte på förmögenhet, kapitalinkomster eller annat. Det är en lite speciell konstruktion. Detsamma gäller begravningsavgiften. Så får det vara tills vidare.
Personligen tycker jag att man skulle förändra systemet åtminstone såtillvida att man införde något slags tak för kyrkoavgiftens storlek, som har efterfrågats. Men det initiativet får kanske komma från Svenska kyrkan. Det finns väl ingen anledning att riksdagen ska börja lagstifta i detta ärende nu.
Man måste inse att det är en helt orimlig tanke och ett brott mot överenskommelsen att inom några år ta bort uppbördshjälpen. Då tror jag många skulle tycka att de har blivit lurade eller svikna. På längre sikt får vi se hur det blir med saken. Jag tror att det kan komma förändringar.
Jag lägger märke till att Folkpartiet på den här punkten inte yrkar bifall till sin egen kommittémotion, vilket är glädjande om än något ovanligt.
Det har varit speciella problem med Katolska kyrkan. På s. 10 i betänkandet kan den intresserade läsa vilka åtgärder utskottet har vidtagit. Det får inte vara för många fel och oklarheter i registreringarna för att det hela ska vara rimligt och acceptabelt. Katolska kyrkan har dock i sin fulla rätt utnyttjat den lagstiftning som säger att man via stadgarna kan få uppbördshjälp att räkna in sina medlemmar - eller samtycke via stadgarna, som det kallas.
När vi i vårt utskott hade utfrågning av företrädare för Katolska kyrkan ställde jag bland annat frågan om man inte för att undanröja problem kunde tänka sig att be om individuellt samtycke av alla som får betala avgift. Men svaret var, i varje fall som jag uppfattade det, ett rätt klart nej. Det stred, som det heter i teologiska sammanhang, mot kyrkans självsyn.
För att förstå detta måste man alltså inse att Katolska kyrkan inte betraktar sig som en förening vilken som helst - och det gör inte Svenska kyrkan heller - där man tar in medlemsavgifter. Den är för övrigt världens kanske äldsta världsvida organisation, en stor organisation där medlemskap, om vi kan kalla det så, erhålls genom dopet. Det är också bakgrunden till den ordning som finns. Vi kan för övrigt notera att den är ganska lik den som finns i Svenska kyrkan.
När det slutligen gäller lagen om Svenska kyrkan vållar den, precis som i fjol, en del teoretiskt intresse och föranleder inlägg. Praktiskt har lagen ingen större betydelse i dag och kommer kanske så småningom att kunna upphöra. Men den hade väldigt stor betydelse när reformen genomfördes, och den har fortfarande viss betydelse. Den innebär nämligen två saker, som jag vill peka på. I lagen står att Svenska kyrkan ska vara rikstäckande, vilket i och för sig också var kyrkans egen ambition. Men genom att detta står i lagen upplevde många, som var osäkra på hur det skulle gå med kyrkan i glesbygden, att den här förändringen var möjlig. Det var det ena.
Det andra är att om man tänker sig att lagen inte hade funnits skulle Svenska kyrkan, den organisation som funnits i Sverige i tusen år, ha upphört år 2000. Sedan skulle man i och för sig ha kunnat nybilda den, men icke utan mycket stora problem. En sak som man fortfarande diskuterar inom kyrkan är exempelvis på vilken kyrklig nivå viss egendom ska ligga. Man hade kanske varit tvungen att lösa detta, vilket är mycket komplicerat eftersom det bland annat handlar om donationer från medeltiden. Jag tycker därför att det var en bra lösning. Det fanns, och finns fortfarande, ett syfte med lagen. Så småningom kanske den kan upphöra att gälla.
Lagens tekniska utformare, som är ledamot i KU, använde ett modernt politiskt uttryck om denna lag när han sade att den var som en gångbro, en passerell, över till ett nytt system. Och som en sådan gångbro har den fortfarande en viss funktion.